söndag, augusti 28, 2011

"Judisk antisemitism"?

Björn Wiman skriver idag tankeväckande om Ingvar Kamprads förflutna, Elisabeth Åsbrinks bok och antisemitismens överlevnadsförmåga. Artikeln avslutas sålunda:

I förordet till sin bok skriver Elisabeth Åsbrink personligt om hur hennes mamma brukade hyscha henne till tystnad om j-ordet när hon var liten – ju färre som viss­te om familjens judiskhet, desto bättre. Och, senare, när hon var vuxen: ”Bra att dina barn fick en icke-judisk far, så går det fortare ur blodet.”
Sällan har det europeiska judehatets överlevnadsförmåga uttryckts på ett sorgligare sätt.

Det kan man verkligen tycka. Men för skribenten Pierre Gilly är det inte en reaktion på detta judehat och en vilja att klara sig undan det som gör sig gällande här - nej, det blir istället till ett exempel på "judisk antisemitism". En ytterst tendentiös läsning av någon som också passar på att på grundval av en recension knöla in Georg Kleins senaste bok - som Gilly själv alltså inte läst - samt tidstypiska yttranden av Gunnar Heckscher i denna av honom själv, Gilly alltså, konstruerade låda. Heckschers uttalanden, som alltså kommer från en bok utgiven 1934, menar Gilly skulle spegla en specifikt "judisk antisemitism" eftersom Heckscher far var judisk. 
Naturligtvis kan även judar vara antisemiter. Men att göra sådana ansträngningar för att hitta en trend av specifikt "judisk antisemitism"? Det är inte seriöst men det tycks mig betecknande för någon som samtidigt tonat ned betydelsen av hatbrott mot judar i Malmö.

tisdag, augusti 23, 2011

Communication breakdown

Det stycke ur In treatment som jag försökte återge i förra postningen lyder i själva verket såhär:

There was a time I used to believe that you could say something clearly. And the other person would hear it, digest it, respond.... I don't think I believe that any more. Maybe any serious communication between two people is useless. Even without outright lying, people only hear what they want to hear or are capable of hearing... which often has very little resemblance to what was actually said.

Det är en deprimerad människa som säger detta. Och en människa som har som yrke att tala med andra människor på ett väldigt speciellt och "naket" sätt. Men känslan kanske är närmast universell. Hur omöjligt det kan vara att nå fram. Både att uttrycka sig hundra procent "klart" och att lyssna hundra procent "rent" är ju också helt enkelt omöjligt. Det finns benådade ögonblick när två personer når fram till varandra, det är förstås inte sant att "all kommikation är meningslös". Men det ska till god vilja och ibland väldigt mycket sådan.
Drömmen om en obehindrad och flödande kommunikation är nästan som en dröm om paradiset, lika omöjlig och lika begärlig. "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte." Det där med den dunkla spegeln lär helt enkelt handla om att speglar på biblisk tid var grumliga och inte de blanka saker vi har idag. Men det är svårt att inte tänka på speglarna som våra egna, eviga projektioner, som alltid är med och bestämmer hur vi ser och hör andra, och som alltid är med och förstör.

måndag, augusti 22, 2011

Det där med anonymitet, det där med hat

"I Tyskland har självaste inrikesministern Hans-Peter Friedrich föreslagit att ingen längre ska få blogga anonymt" skriver Sofia Mirjamsdotter i SvD. Det skrämmer mig. Jag utgår i och för sig från att man inte får alltför stort gehör för den typen av idéer. Men att de kan komma fram på den nivån är otäckt, och även om den diskussion om näthat och kommentarsetikett som förs i kölvattnet av terroristattentatet i Norge är välbehövligt så måste det till besinning. Det är fortfarande så att nätet erbjuder en välbehövlig möjlighet att ventilera och berätta om vissa saker under anonymitet eller pseudonymitet. Det kan handla om erfarenheten av att vara mobbad, av att sälja sex, av att lida av en psykisk sjukdom. Den som bloggar anonymt kan vara öppnare med känsliga saker, sådant som kanske inte är välkommet vid en middagsbjudning eller en fikarast. Men som det kan göra gott att tala och läsa om. Och i vissa fall kan detta vara relevant även i diskussionen om kommentarer.
Vad gäller källskydd är det kanske så som Mårten Schultz skriver, att det är en annan fråga. Och visst borde brott som hot kunna beivras även på nätet. Men att vi som nu låter en ganska liten, mer eller mindre organiserad krets hatande kommentarsfältherrar mer eller mindre helt dominera samtalet om nätetikett kan inte vara riktigt.
Vad man ska göra åt dem är förvisso en delikat fråga. Jag kan tycka att vissa röster i frågan är något naiva, som Anna Trobergs i DN. Det är verkligen inte så enkelt som att skribenter och publicister är "för fina" för att umgås med "vanligt folk" och att dessa därför blir provocerade. Överhuvudtaget måste vi nog snarare börja tona ner föreställningen om ett självklart "över-" och "underifrån"-perspektiv i detta. Alla skribenter kan inte tvingas gå in i diskussioner där de kanske blir hånade och där allt de skriver vrids och vänds emot dem. Visst är det bra om tidningar och andra arenor har nätansvariga som också kan delta i kommentarsdebatter. Men varje arena har naturligtvis rätt att sköta saken på sitt sätt, och hur som helst är det inte så enkelt som att hatkommentarer kommer sig av en slags "rättmätig" underdogvrede medan skribenter skyddas av en ointaglig maktposition.
Jag personligen kan känna mig maktlös när jag får kommentarer som uttrycker fördomar mot muslimer eller judar. Hur bemöter jag dem? Kommentatorerna i dessa fall vårdar sina föreställningsvärldar ömt, och jag å min sida är inte intresserad av att tulla på vad jag ser som nödvändiga moraliska grundståndpunkter. Diskussioner har faktiskt sällan lett någonstans annat än till yttrande av invektiv från båda håll. Troberg verkar närmast se skribenten, oavsett om det nu handlar om en artikelförfattare, en redaktör eller en bloggskribent, som någon som tålmodigt ska möta den andra, d v s kommentatorn, och tala med denna som en god och mild härskare  - låt vara att hon använder uttrycket "värd" - ska tala med sina undersåtar. Alltså ungefär motsatsen till vad hon samtidigt öppet hävdar, nämligen värdet av jämlikhet mellan avsändare och mottagare.
Mottagaren kan vara någon som har ett starkt politiskt intresse av att vrida diskussionen i den riktning som nyttjar honom eller henne bäst. Och om denna riktning involverar hat mot någon specifik grupp, vad händer då? Det blir svårt att mötas "ansikte mot ansikte" så som Mikael Timm förespråkar i sin krönika i Kulturnytt. Hat kan uttryckas på många sätt och är oftast inte straffbart. Det uttrycks (surprise!) inte bara på nätet och för oss som tror på människors lika värde är och förblir det ett nödvändigt motmedel att tala emot det. Men det är ibland närmast övermäktigt när man hamnar i en kommentarssvärm som gör ner varje pip som inte passar den egna positionen. Alla är inte utrustade med oändligt ork och tålamod.
Det där goda mötet mellan människor, där vi verkligen lyssnar på varandra och ser varandra, är, let's face it, rätt sällsynt även under bättre förutsättningar än i ett kommentarsfält. Ibland vill man - jag - snarare utbrista som terapeuten Paul Weston i tv-serien In treatment (nu ungefärligen återgivet efter mitt minne): "Jag brukade tro på möjligheten av samtal, att den ena personen säger något som den andra personen lyssnar till, försöker förstå, reflekterar över och sedan ger relevant respons på. Nu tror jag inte på detta längre."
Ja, jag är personligen helt enkelt ganska rådvill när det gäller detta med näthat och kommentarsfält som spårar ur. Jag är övertygad om att jag själv inte alltid hanterat saken bra här på min egen blogg. En del bra tankar uttalades i ett inslag i Studio Ett, som man fortfarande kan lyssna på här. Dock reagerar jag på den liknelse som används för att beskriva omodererade kommentarsfält, där ingen ansvarig person går in och ger respons - man liknar det vid en skolgård utan vuxna. Mycket vore väl vunnet om både kommentatorer själva och de/vi som får kommentarer till att börja med ser alla involverade som de vuxna människor de/vi (oftast) är. Och för att återgå till Trobergs liknelse med den gode värden så motsvaras ju denne av den goda gästen, som inte spottar sin värd eller de andra gästerna i ansiktet. Troberg ställer krav på värden men glömmer att man måste kunna ställa krav på båda parter. Visst är det säkert så att många av dem som kommenterar upplever sig själva mer eller mindre maktlösa i förhållande till dem som har mediala plattformar. Men så fort de erbjuds en plats i denna plattform, möjligheten att kommentera, så är de inte längre maktlösa. De ingår då i en form av offentlig arena, de är en del av det som utgör samhällsklimatet, och har ansvar för hur de agerar där.

(Och om någon nu tycker att jag talar emot mig själv när jag nu inte ger möjlighet att kommentera helt anonymt här på bloggen - ni behöver inte alls logga in nånstans eller tala om vad ni heter, det räcker med någon form av pseudonym. Ni kan kalla er vad som helst från "Pissråttan" till "Lilla fröken solsken". Bara sålänge jag kan tilltala er med något om jag vill svara på kommentaren.)

tisdag, augusti 16, 2011

Håralienation

Medan Claude Gorettas fina film Spetsknypplerskan visas på Svt undrar jag över varför just detta att arbeta med andra kvinnors hår är återkommande för bräckliga, sönderfallande kvinnor på film. Carole i Polanskis Repulsion gjorde det också. Janice i Family Life berättar för sin psykiater om uppgiften att sopa upp hårhögar från golvet. Filmer från 1960- och 70-talet, då den här typen av arbete kanske bara precis var både typiskt för lågutbildade arbetarklasskvinnor och tacksamma exempel på alienerad och alienerande kvinnlig serviceverksamhet.
Håret och naglarna: de delar av oss som fortsätter växa efter döden. Delar av oss men avskiljbara och alltid på väg bort från oss. I Coenbrödernas The Man Who Wasn't There börjar Billy Bob Thorntons melankoliske frisör plötsligt och bittert filosofera över sitt yrke: här står jag och klipper bort delar av människor, sedan sopar jag upp dem och slänger dem tillsammans med allt annat avfall. I Herta Müllers roman Redan då var räven jägare vet byns frisör när det är dags för en man att dö - "när det blir så mycket avklippt hår från en man att det fyller en hel säck, en stampad säck." Men där är håret mer levande i golvhögarna än vad det är på männens huvud - på grund av kackerlackorna som kryper runt.

lördag, augusti 06, 2011

Hysteri på hospital

Skriver idag i Expressen om artonhundratalets hysteridiagnos och kvinnorna på Salpêtrièresjukhuset utifrån en bok av Asti Hustvedt.

fredag, augusti 05, 2011

En recension och några länkar

Idag recenserar jag Linda Olssons nya roman Det goda inom dig i Kristianstadsbladet.

Jag vill också passa på att lyfta fram några av de många som yttrat sig om det fasansfulla terrordådet i Norge och i den efterföljande diskussionen om hatretorik och gärningsmannens tankevärld. Naturligtvis först och främst Expo som i alla fall just nu listar sina artiklar och uttalanden i anslutning till dådet överst på hemsidan.
Rakel Chukri skriver bra i Sydsvenskan om Sverigedemokraternas barnsliga oansvarighet och koppling till sajten Politiskt inkorrekt. Lawen Mohtadi sätter i Göteborgsposten fingret på en obehaglig förskjutning i senare års samhällsdebatt. Och Emma, slutligen, skriver lysande om vad uppmaningen "ta debatten" ibland kan betyda. (Jag tillhör förvisso dem som länge förespråkat att det SD och andra främlingsfientliga står för måste bemötas. Men det är ett problem att man från deras håll naturligtvis oftast inte egentligen vill ha debatt, snarare så många tillfällen som möjligt att uttrycka paranoida föreställningar, bedriva propaganda och vräka ur sig hat.)