fredag, april 30, 2010

Lite här, lite där. Igen.

- Skrivit ett inlägg på SKMA blogg angående den här postningen.

- Noterar den nyöppnade sajten Expo Skola.

- ... och att The Falls sångare Mark E Smith verkar falla in under kategorin "jobbiga människor man måste älska".

tisdag, april 27, 2010

Ickedebatt

"Eventuella motargument drunknar i en hetsig ickedebatt", skriver Sakine Madon i sin replik till Sörenson, Persson och Cornell på Expressens kultursida. Det är rätt fantastiskt. Handlar det om ohederlighet eller oförmåga eller en kombination? Cornells artikel är i princip bara, just, argumentation för inkomstgarantin. Sörensons blogginlägg plockar isär Madons bild av teatervärlden och kultursfären - men för Madon är endast två meningar i Sörensons text intressanta - några ord hon menar visar att Sörenson "inte läst henne ordentligt". Persson tar förvisso snarare upp Madons tonläge och -fall - men varför skulle han inte kunna göra det, när nu "högt tonläge" är något Madon själv uppenbarligen anser vara relevant att kritisera.
Tja. Det var ju likadant när Madon dök upp här, i kommentarsfältet. Jag hade där försett henne och andra med flera länkar till rätt intensiv argumentation angående kulturstöd i allmänhet; bland annat just inkomstgarantin. Madons reaktion? "Argumentera gärna för er sak". Jag vet inte varför hon säger "ni" till mig men vad gäller artighet så föredrar jag den i form av att min motpart tar in åtminstone lite av mina ord. Jag skulle gissa att det är likadant med Sörenson, Cornell och Persson.

Ps. Sörenson svarar.

måndag, april 26, 2010

Några kungörelser

- Svenska kommittén mot antisemitism har kommit ut med årets första nyhetsbrev. Det innehåller bland annat en artikel av Wolfgang Benz som utlöst en het debatt i Tyskland och som det finns anledning att återkomma till.

- Litteraturbloggen Nittonde stolen meddelar att den lägger ner. Det är jättetråkigt. Den var en rolig och fördomsfri blogg att följa.

- Valet i Ungern... Lyssna här, läs r.

lördag, april 24, 2010

Bäst i test

"Allt som inte är vulgärt kan platsa under begreppet fin borgerlig kultur", skriver Göran Skytte i Svenskan. Det är hur komiskt som helst. Anyhow, det blev en företrädare för vad som idag platsar som fin borgerlig kultur som vann i Kamferdroppars tävling om vilket skandalkonstverk som är mest älskansvärt (högermarginalen). Nämligen Stravinskijs Våroffer, som på sin tid (1913) fick publiken att skrika oförskämdheter. Och det handlade inte bara om att musiken upplevdes som chockerande utan också om själva dansuppförandet som ansågs "primitivt".
Joffrey-baletten gjorde 1987 en rekreation av Nijinskijs ursprungliga koreografi (tillsammans med Roerichs scenbild och kostymer), och här är den sista tredjedelen med balettens klimax där offret dansar sig till döds:



(Man får stå ut med att klippet börjar lite mitt i.)

I övrigt var det en spännande omröstning där De Geers Skända flaggan och Vilks förbannade rondellhund länge låg sida vid sida med Våroffer, tills sistnämnda ryckte ifrån samtidigt som Motorsågsmassakern dök upp som en dark horse och började plocka röster.
Våroffer är en högst värdig vinnare. Jag är dock lite besviken över att de falska Brillo-boxarna inte fick fler röster. Det är ju ett underbart häxmästarspratt.

fredag, april 23, 2010

Mera av samma

- Radioinslag om antisemitism och islamofobi i Frankrike

- Bra ledare i GP om burkaförbud

- Croneman om Parlamentet (ibland har han rätt)

onsdag, april 21, 2010

Rädd för Europa

Den andra omgången av ungerska valet blir en rysare.
Samma dag är det val i Österrike.
Men vi har dem förstås här också - högerpopulisterna i form av SD och så de rena nassarna icke att förglömma.

Uppdatering: Det här är inte heller särskilt kul - burkaförbud på väg i Belgien. 
En riktigt skrämmande utveckling.
Dags för vänner av demokrati att ta ställning istället för att, som vissa gör, gömma sig bakom ett meningslöst ifrågasättande av ordet "islamofobi".

måndag, april 19, 2010

Den korta versionen

Vissa ämnen är konstant frustrerande att diskutera. Ändå kan jag inte hålla mig borta från dem. Ett sådant ämne är sexköpslagen, ett annat är nutida antisemitism, ett tredje är kulturpolitik. Man får olika uppsättningar av vänner vs "fiender" i de här olika frågorna; d v s jag får det i alla fall. Och de är frustrerande för att de tenderar att följa så väl intrampade banor. Alla tre frågor väcker känslor - trampar på blottade nerver.
Det finns, kan jag tycka, en sund kärna i vissa spontana reaktioner mot de så kallade konstnärslönerna. Det handlar om ett bidrag som lika mycket motiveras som ett erkännande av "värdefulla insatser" som en ekonomisk försäkring. Det är, som clownen Manne formulerade saken på morgon-TV, en "ära" att få inkomstgarantin. Tycker man att andra former av arbete - städa på SL, vara akutläkare, vara vårdare på ett LSS-boende - också skulle förtjäna ett erkännande är det inte märkligt om man reagerar med sin magkänsla mot inkomstgarantin för vissa konstutövande. Men ska man på allvar ta ställning i frågan får man kanske tänka lite längre. Det är märkligt hur många som uttalar sig självsäkert om saken utan att ha gjort det. Debatten är full av ilskna utbrott, illa dolt förakt mot konstutövare och en total blindhet för att konstnärligt utövande trots allt till sin natur ofta är något annat än "vanligt företagande" (varför skulle vi annars ha offentligt finansierade kulturinstitutioner som bibliotek, konsthallar, teatrar etc). Visst är "konstnärslönerna" en anomali. Men så är ju också konstnärligt arbete i sig en anomali.
Man behöver inte som Malte Persson i Expressen använda ett ord som "gapigt" i sin kritik mot Sakine Madons ledarkrönika från häromveckan (hade han använt det ordet om skribenten varit en man?). Men Persson har ju rätt i sak. Madon ger uttryck för ett oreflekterat ressentiment och förstärker de nedvärderande attityder mot kulturutövare som finns sedan länge. Konstnärligt arbete har alltid varit ifrågasatt och väldigt beroende av en välvillig omvärld; det är nog därför, snarare än, som Madon vill tro, på grund av en odemokratisk och självförhärligande attityd som reaktionerna mot hennes typ av argumentation blir så starka.
Nu önskar jag att jag vore Tanja Suhinina, som brukar orka att samla ihop argumentationsmönster hon ser anledning att ifrågasätta och ta itu med dem grundligt. Jag förmår bara skrapa på ytan, men följande tankefel/brister vill jag i alla fall peka på hos Madon - utifrån både krönikan och TV-framträdandet med clownen Manne:

1. Oförmåga att skilja på systemet i sig och enskilda personer som kommer i åtnjutande av det. Att inte alla av de som får inkomstgarantin är personer som faller en på läppen är liksom inget argument mot systemet som sådant. Det är nästan som att tycka att biblioteksverksamheten är fel eftersom det finns böcker på biblioteket som man inte gillar. Personligen gillar jag inte clownen Manne - jag gillar inte clowner överhuvudtaget. Men systemet ska garantera en viss bredd. Inte tillfredsställa enskilda personers smak eller åsikter.

2. "Känner jag inte till dem så är de inget att ha." Madon gör sig ju skyldig till flera självmotsägelser när hon a) kritiserar att systemet finns samtidigt som hon b) kritiserar att fel personer får komma i åtnjutande av det och det för att c) de som får det är sådana som (tror hon - hon vet inte och lär inte ha gjort några vidare efterforskningar) skulle klara sig bra ändå, men samtidigt d) för att de är okända och obskyra personer, som översättare t ex. Tja, det här, det sistnämnda, är ju anledningen till att det är sakkunniga som ska utse vilka som får inkomstgarantin. Sådana som förstår att exempelvis en för den breda allmänheten okänd översättare kan ha gjort en viktig insats på kulturområdet.

3. Förutfattade meningar om "motståndarsidans" motiv. I sin ledarkrönika skriver Madon att anledningen till att vissa är upprörda över möjligheten till inkomstgarantins bortfall är att man är mot breddning, alltså mot tanken att omvandla garantin till tidsbegränsade stipendier som fler kan komma i åtnjutande av. "Det här motståndet mot minsta lilla breddning av kulturpolitiken är märkligt", skriver hon. Men hallå. Det kanske handlar om något annat? Ja inte bara kanske - det handlar faktiskt om något annat. Men om man bara förmår se en otäck, knappt mänsklig "elit" som gör allt för att skydda sina privilegier så blir det förstås svårt att ta in.

Det finns som sagt mer. Som oförmågan att inse att den egna hånfulla tonen leder till motreaktioner. Oviljan att ta in det allra bittersta av den andra sidans argument. Osv.
Men det får vara så länge.

Tillägg: Jag glömde förklara själva anledningen till att jag tycker just Madons argumentation är intressant att ta upp. Det är helt enkelt för att den är så typisk. De tankevurpor och det förakt som hennes inlägg på det kulturpolitiska området brukar vara fulla av är sådant som går igen på andra håll - som känns igen från ett otal bloggdiskussioner och periodvis återkommande attacker i media. Därför.

söndag, april 18, 2010

Snälla Killar/Män och Starka Tjejer/Kvinnor

Det har sagts så mycket och så mycket klokt om det så kallade Nice Guy-syndromet, jag orkar inte försöka tillföra något till den diskussionen även om det är ett ämne man kan älta omkring i oändlighet när man väl kommer igång.
Ett inlägg i frågan som öppnar upp ett nytt spår är i alla fall Julia Skotts där hon funderar över den kvinnliga motsvarigheten till Snälle Killen - och framkastar möjligheten att det kanske är Starka Tjejen.
Ja flickor och pojkar det här är ju inget nytt utan jag känner väl igen syndromen sedan min ungdomstid på nittonhundratalet. Och märker fortfarande av det omkring mig. Både snubbarna som beklagar sig över att kvinnor/tjejer "bara vill ha skitstövlar" och inte de (som de inbillar sig) förträffliga personer de själva utgör, och kvinnorna/tjejerna som förklarar bristen på gensvar från det motsatta könet med att de "skrämmer bort" killarna på grund av sin styrka.
Det finns naturligtvis väsentliga skillnader mellan dessa båda former av självbedrägerier. Men i båda fallen reducerar man sig själv, det andra könet samt övriga medlemmar av sitt eget kön till klichéer. Starka Kvinnan-figurerna borde någon gång tänka på vad de egentligen säger om andra kvinnor/tjejer genom att framhäva sig själva som alltför hard to handle för alla de män som ju bara vill ha ett litet våp.
Men förvisso, ibland är vi ju verkligen inte mycket mer än trista klichéer. Själv har jag ett par gånger i livet varit en annan typ av kliché som Julia beskriver, den som hittar på ursäkter åt snubben som behandlar en som skit när man istället bara precis borde inse att man gått på en nit och försöka stå ut med den smärtan.
Det där med att vakna upp och inse att "sålunda har jag älskat ett svin". Det är inte alltid lätt.

Uppdat.: Jag borde förstås angående Nice Guy-syndromet ha länkat till Queen of Nice Guy-analys Tanja Suhinina. Nu gör jag det. Hon har precis kommit med ett nytt inlägg på temat.

lördag, april 17, 2010

Saker som går åt fel håll

- "Förslaget om att förlänga upphovsrätten på skivinspelningar från 50 till 70 år är på väg att få majoritet i EU:s ministerråd."

-
Kapten Stofil har gått ur tiden.

- Sydsvenska Dagbladet har en helt idiotisk omgjord webbsida, där artiklar presenteras enbart med hjälp av rubriker och dessutom är försedda med känslobarometrar ala Newsmill. Total infantilisering.

tisdag, april 13, 2010

Död man lever och är vid god vigör

I en artikel i Sydsvenskan i alla fall.
Det handlar om SS-officeren och krigsförbrytaren Martin Sandberger som enligt Salomon Schulman i en artikel publicerad igår påstås "leva flott" och vara vid "förvånansvärt god vigör". Här har något brustit i faktagranskningen, eftersom Sandberger är död sedan några veckor tillbaka.
Men nå, det kanske har publicerats en rättelse nånstans i tidningen. Något som inte lagts ut på nätet.

Och i övrigt kan man ju ändå dela Schulmans indignation.

Uppdat.: kontaktade SDS som kommer att ta in en rättelse.
Kom ihåg var ni läste det först! :)

måndag, april 12, 2010

Shake it, baby

I ett spännande radioprogram talar Tiina Rosenberg bland annat om att få orgasm till Richard Wagner. Orgasm med viss hjälp dock - inte enbart till följd av musiken. Men programmet handlar alltså om musik som något att ge sig hän åt och förlora kontrollen till.
Det låter härligt men påminner mig ändå om en udda och mer obehaglig form av musikalisk kontrollförlust: musikepilepsi. Jo, det finns faktiskt. Spastiska anfall utlösta vid starka musikupplevelser. Jag hörde om det i ett annat radioprogram, för länge länge sedan. Tydligen tas det upp i den här boken, som jag inte läst.
Tanken är skrämmande för mig. Jag kan själv förlora mig i musik till gränsen av en kontrollförlust som inte alltid är enbart behaglig. Det finns en mörk sida av allt. Or is it just me?

söndag, april 11, 2010

Orimliga krav på personlig misshandelsdokumentär

Kontrasten mellan det starka intryck Linda Thorgrens Blood calls you gjorde på publiken under Tempo dokumentärfilmsfestival i Stockholm och det svala mottagande filmen fått i svensk press är stark. En filmkritiker kan naturligtvis inte ge sig hän känslomässigt, stänga av sin kritiskt-reflekterande del på samma sätt som en vanlig publikmedlem kan tillåta sig att göra. Men den nödvändiga distansen har i det här fallet resulterat i en egendomligt styvmoderlig attityd som inte tar hänsyn till grundförutsättningarna för själva filmens tillkomst, och som i sin efterlysning av en mer "objektiv" eller inkluderande behandling av filmtemat ställer helt orimliga krav på vad som faktiskt är ett personligt vittnesmål från ett brottsoffer - och inte låtsas vara något annat. Att Thorgren under filmens gång avtäcker ett större mönster som går igen genom generationerna är den allmängiltighet som så ofta nås genom det djupt personliga. Att hon gör det utifrån sin egen situation, och med motvillig hjälp av sin mor - inte utifrån sin förövares situation och utan att ha lika stort utbyte av en fader som svikit och varit frånvarande - är det något man bör hålla emot henne?
I Sydsvenskan klagar Mattias Oscarsson på "den ensidiga bilden av männen, som närmast framstår som oberäkneliga sadister. Alexis (den misshandlande maken, min anm.) kommer aldrig till tals, och först i slutet konfron­terar Linda sin ångerfulle far." (Oscarson kallar f ö också filmen lite förklenande för "självterapeutisk".) Jeanette Gentele i Svenskan gör ungefär samma poäng: "Det onda arvet finns säkert lika mycket på förövarnas som offrens sida, men där går Linda Thorgren inte vidare. De frågor hon ställer till sin mamma uteblir när hon konfronterar sin pappa. Det är synd." Än längre går Mats Johnson i GP som också kommer med den mest egendomliga formuleringen av samma invändning: "Att Alexis aldrig intervjuas förstärker känslan av att detta inte är en dokumentär i traditionell bemärkelse utan något annat, ofta en partsinlaga i en vårdnadstvist."
I dessa de personliga dokumentärernas tid är det väl ändå högst egendomligt att recensenter inte ser det tämligen självklara i att en kvinna som är så rädd för en person att hon byggt galler för sina fönster i syfte att skydda sig från denne inte förmår ha den kontakt med sin förövare som hade krävts för att hon skulle kunna återge "hans sida av saken". Att hon har misshandlats får väl anses hyfsat bevisat genom de domar som fallit i saken. Av filmen framgår att Thorgren ändå försökt få till en intervju med mannen - men att han helt sonika gick och dog på vägen. Ja, mannen är alltså död. Vilket gör Johnsons anklagelse om "partsinlaga i en vårdnadstvist" helt absurd.
Även anklagelsen att fadern inte får komma tillräckligt mycket till tals är en synpunkt som på märkligt vis bortser från just den subjektivitet filmen med nödvändighet bygger på. Att far och dotter inte haft kontakt på många år, att han under lång tid avvisat kontaktförsök, att filmaren bär på ett berg av agg och bitterhet som hon (vilket är filmens styrka) inte fegar för att visa upp är faktorer som liksom måste tas i beaktande innan krav på "större opartiskhet" ställs.
Man måste med dessa reaktioner för ögonen ställa sig frågan om det överhuvudtaget skulle gå att berätta om erfarenheten att bli misshandlad och vuxit upp med misshandel utan att anklagas för att vara "partisk".
Det känns befriande att se Jacob Lundström på fLm ge ett helt annat omdöme. Själv är jag inget okritiskt fan av subjektiva dokumentärer som gruppfenomen, och just Algeria som Jacob jämför med är som jag ser det ett exempel på hur det händer att sådana spårar ur i ren narcissism. Blood calls you är i jämförelse betydligt starkare och viktigare. En av de saker filmens regissör och berättare vittnar om är hur ensam hon blivit sedan den stund hon blivit till ett offer. De egendomliga kritikerreaktionerna blir till en bekräftelse av detta, hur omgivningen vänder ryggen åt den som inte sticker under stol med sin smärta, sina behov och sin utsatthet.
Ändå tyckte jag att filmen saknade något, och även om jag tycker Eva af Geijerstams omdöme i DN är alldeles för hårt är hon något på spåren. Trots all smärta finns det också något bedövat och ofullgånget över långa sträckor av Blood calls you. Men det kanske ligger i sakens natur? Filmen kanske lider av PTSD - posttraumatiskt stressyndrom.

lördag, april 10, 2010

Medierna, Boström och Bulten

Förra lördagen återvände radioprogrammet Medierna till Donald Boströms organstöldsartikel. Jag bloggar kort om saken på SKMAs blogg.
Redaktionen på Medierna förtjänar för övrigt en eloge för sitt envetna sätt att behandla denna historia.

En annan typ av envetenhet står bloggaren Bulten i Bo för; en figur vars ihärdiga angrepp alla som någon gång skrivit om antisemitism lär ha utsatts för. Nu riktar han ännu ett försåtligt slag mot judar och anti-antisemitisk verksamhet, som vanligt under förment "antirasistisk" fana.
Bulten vet att han tröttar ut de flesta, varför han kan ta ut svängarna ordentligt på sin blogg utan att någon orkar gå till motangrepp. Men jag tar mig nu friheten att peka finger åt honom utan att släppa in honom här på min blogg - som är min.

fredag, april 09, 2010

....ordning och reda och trygghet och disciplin....

"Frivilliga" drogtester på elever, eventuella punktskatter på onyttiga varor, skamvrån som normaliserat uppfostringsverktyg, tankar om offentlig skambeläggning av misstänkta sexköpare, internetcensur för allas vårt bästa, ständig fokus på fasta ramar oavsett om det gäller barnens läggtider eller vuxna neurotikers KBT-terapier... Varje utbrott av omänsklighet i myndighetsmiljö bemöts med försäkringar om att "rutiner ska ses över" eller med hänvisningar till en uppenbarligen inte internaliserad "värdegrund" som måste förstärkas. Det är väl detta vi kallar nannysamhället - en fixering vid ytnormer, ibland meningslösa sådana, som i värsta fall, vilket visades i söndagens Dokument inifrån på SvT, upprätthålls med sanktionerat våld.
I ett riksdagsprotokoll ser jag nu att Björklund talar för att ge åklagare "rätt att fatta beslut om att vid misstanke göra drogtest också på 14-åringar". Jag är inte förvånad. Björklund är indignerad och sårad över socialdemokraternas brist på stöd för den här typen av åtgärder:

"Jag får oerhört mycket kritik av interpellantens parti för att vi från regeringen fokuserar på att det behövs ordning och reda och trygghet och disciplin i skolan. Ni röstar emot våra förslag. 
Nu sade interpellanten att alliansregeringen vill drogtesta elever. Det är väl inte regeringen som ska drogtesta? Åklagare kommer att få rätt att fatta beslut om att vid misstanke göra drogtest också på 14-åringar.Vi vet nämligen att drogerna breder ut sig, också under 15-årsgränsen. Vi vet det. 
Men ni röstar emot. Ni röstar emot alla åtgärder. Sedan står interpellanten här och kritiserar mig för att saker och ting händer. Det är klart att sådant här händer i skolväsendet. Det är drygt en miljon ungdomar som går i svensk skola. Det händer saker hela tiden, saker som vi inte vill ska hända. 
Det vi kan göra här är att ge lärare och rektorer befogenheter att ingripa. Man kan då inte rösta emot befogenheterna och sedan stå och klandra utbildningsministern när saker händer. Ge rektorer och lärare befogenheter att ingripa! Det kommer inte att bli en problemfri värld då heller. Det kommer att uppstå problem i relationer med människor och sådant. Men vi ger dem som är vuxna i skolan myndighet och auktoritet att agera. Det är det vi kan göra. Men där sviker ni. Ni röstar emot. 
Ni skäller på mig ständigt och jämt, eftersom ni tycker att jag fokuserar på trygghetsfrågorna och disciplinfrågorna i skolan. Men det är vad det handlar om. Stöd regeringens arbete i stället för att vara emot det! Då kommer vi att bädda bättre för att lärare och rektorer ska få möjlighet att ingripa när problem faktiskt uppstår." 

Det tycks omöjligt för regeringsföreträdaren att tänka "trygghet" utan att samtidigt tänka "disciplin". Lika omöjligt som det tycks vara för socialminister Hägglund att tänka på kriminalpolitik i några andra termer än "straff". Att försöka tänka i större dimensioner är tydligen uttryck för "falsk humanism". Wellwell.
I deras replik till Hägglund påpekar paret Sarnecki/Fries att ministern fäktar mot väderkvarnar eftersom ingen förespråkar ett straffritt samhälle. Men de pekar också på det futtiga i att bara prata straff och moral i frågan; framför allt på att det brister i, just, moraliskt hänseende. Hägglund är måhända ett symptom på en växande blind fläck i frågor om, som hans kollega Björklund uttryckte saken, "relationer med människor och sådant".

onsdag, april 07, 2010

söndag, april 04, 2010

"Jag kunde se mig själv som ett offer eller en framåtblickande arier"

Under påsken har jag läst ut Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Jag var en arier (2009). Det är en skildring av Sverige som nationalsocialistisk lydstat år 1976. Historien berättas omväxlande av huvudpersonen Thomas som är en ung sportjournalist (och den som tänker rubrikmeningen), flickvännen Karin som tillhör den underjordiska motståndsrörelsen, och führern himself som är ingen annan än Albert Speer.
De avsnitt som fungerar sämst är, som jag ser saken, de som berättas ur Speers synvinkel. De stoppar upp den framåtskridande berättelsen om Thomas och Karin och deras skilda men delvis konvergerande utvecklingslinjer, och de är alltför stöpta i en viss förutsägbar manlig-härskar-form (komplett med gubbsjuka)  för att egentligen vara intressanta.
Hursomhelst. Även om en kontrafaktisk historieskildring har som syfte att visa på alternativa möjligheter till sådant vi idag tar för givet, hur det hade kunnat vara helt enkelt, så kan de naturligtvis utöva samtidskritik genom att lyfta fram sådant som, i den dystopiska föreställda världen, faktiskt inte ligger så långt från den verklighet vi är i här och nu. Det är förstås inte så att varje "Vägra vara offer"-skanderande feminist i själva verket är en kryptonazist. Men linjen mellan en kämpande vägran att lägga sig platt och en föraktfull syn på det "svaga" offret är tunn. Meningen jag citerar i rubriken sticker till, liksom de korta inblickar Samuelsson ger i huvudpersonernas syn på det som är kroppsligt och beteendemässigt avvikande i den skötsamma arierelitbubbla de rör sig inom. Även Karin, som ju ändå tillhör motståndsrörelsen, kan kalla en man för "anglosachsiskt ful" och känner ett intensivt hat mot en annan man som är berusad, som tappar självkontrollen och börjar kräkas i en tågvagn. Thomas å sin sida känner en märkvärdig lust i att titta på en servitris med oestetiskt avlångt ansikte; en kvinna som ligger långt från det harmoniska skönhetsideal hans Karin så väl uppfyller.
I dessa helrakade dagar, då chockumentärer och fiktiva berättelser med Outsiders-prägel tillfredsställer vårt behov av det annorlunda, är det inte svårt att hitta beröringspunkter med ett tänkt nationalsocialistiskt efterkrigssamhälle där det "fula" och det "sjuka" är fiendebilder - särskilt inte som denna tänkta nationalsocialism leds av den förhållandevis sofistikerade realpolitikern Speer, inte av en aggressivt skrikande, öppet sadistisk Hitler2. Vad är det som verkligen skrämmer oss idag? Ska jag döma av publikreaktionerna på Sam Raimis Drag Me to Hell från häromåret skrämmer en tandlös gummas infekterade halsslem betydligt mer än en djävulsfigur i getgestalt. Kroppsäckel, men inte den metafysiska ondskan, får publiken att vråla. Och då förstås också med viss förtjusning, inte bara äckelskräck.
Vad en och annan recensent tagit fasta på i Jag var en arier är bilden av författarkollegiet som en samling anpasslingar. Ola Larsmo beskrev Samuelssons bild av litteraturens roll i samhället som "infernalisk". "Den är välanpassad. Den är medelklassig. /.../ I Samuelssons roman strävar författarna efter en enda sak: att få synas, att få 'vara med' där det räknas, inne i värmen."
Det låter ju som en högst mänsklig egenskap att vilja få vara med, att vilja räknas. En egenskap författare likväl som så många andra kan ha. Man ska aldrig prata om vad "alla" "alltid" vill. Men att vi tenderar att vara anpasslingar lite till mans är det väl svårt att argumentera mot. Och som Ylva Herlitz skriver i en intressant understreckare om en intressant bok som tydligen brännmärker samtiden som en "normalitetens diktatur":
"Att göra som folk gör mest kan vara förödande – fast det beror förstås på vad de gör."

lördag, april 03, 2010

Förakt förklätt till "anti-elitism"

Håkan Lindgren tells it like it is i Göteborgsposten:

Man målar upp en påhittad elit som förtrycker oss med sina kunskaper och sin kultur – som duktiga små nätrebeller ska vi självmant vända ryggen till allt sådant. Detta förakt är lika obehagligt oavsett om det kommer från vanligt hederligt folk, från ovanligt ohederliga politiker eller från tryggt etablerade mediepersonligheter som struntar i vad nästa skribentgeneration ska leva av så länge de själva kan sälja ännu en hört-talas-om-internet-krönika.
Kulturföraktet kallas anti-elitism. Om det fanns ett uns allvar i denna anti-elitism skulle den rikta sin udd mot den verkliga eliten: de stora medieägarna, och de anonyma organisationer som serverar de underbemannade redaktionerna färdiga nyheter och köpta opinionsundersökningar.

Lindgren ser hur en falsk motsättning mellan den betalda skribent"eliten" och nätets fria obetalda skribenter om och om igen målas upp. Han ser sig själv gång på gång uppmanad att vända ryggen åt kultursidor och liknande arenor, eftersom det finns en föreställning om att vi frifräsiga bloggare bör vända ryggen åt de där "elfenbenstornen".
Vad han dock inte tar upp är den andra sidan av myntet: de återkommande angrepp på bloggar och bloggandet man kunnat se från olika håll inom gammelmedia de senaste åren. Bilden av bloggosfären som en träskmark full av dåligt språk, elakhet och allmän vulgaritet. En bild som naturligtvis närts av den faktiska hotbild nätets gratisskrivande utgör för den betalda skribenten, och som slår tillbaka mot etablerade media genom att den har hjälpt till att bädda för skyttegravskriget. Ett meningslöst skyttegravskrig eftersom det i själva verket, som Lindgren påpekar, alltid rått ett fruktbart ömsesidigt utbyte mellan kan-själv-kulturen och den etablerade, betalda kulturen.
Kan-själv-kulturen kommer som Lindgren skriver alltid att finnas eftersom det alltid finns människor med ett stort uttrycksbehov. Bara en extremt repressiv politik skulle kunna trycka ner den. Det betalda skrivandet, däremot, finns bara så länge som någon vill betala för det. Och ja, det krävs fortfarande professionella skribenter om vi vill ha ett seriöst reflekterande medielandskap. Lindgren igen:

Mediekritiska bloggar, som tänker längre och minns mer än de som yttrar sig i etablerade media, är en livsviktig tillgång, men vår tids mest älskade mediemyt har bloggosfären ännu inte punkterat: den att bloggar kan ersätta professionella reportage. Och ingen verkar vara intresserad av att ställa frågan vem som gynnas av ett samhälle utan professionella reportrar.

Det mest uppenbara exemplet där är naturligtvis det djuplodande samhällsreportaget. Men även den reflekterande kulturartikeln, som kanske inte kräver att skribenten ens beger sig ut ur sin kammare, vinner på att vara betald. Den borde vara mer betald. Kulturartiklar betingar idag nästan inget pris alls, och det är skamligt. Skrivandet vinner i djup och utformning på att det finns de som faktiskt har tid och ro att på allvar ägna sig åt det. Och uppenbarligen är vi intresserade även av tidningarnas kulturdelar, även om många låtsas som motsatsen - hade det inte funnits ett intresse hade DN Kultur kunnat självdö utan att detta blivit föremål för någon vidare diskussion överhuvudtaget.

Uppdatering: Rosemari på Kulturbloggen tar upp Lindgrens artikel som ett exempel på förakt mot bloggar. Jag menar att hon helt enkelt missförstått artikeln. Det finns ingen sådan tendens i den. I själva verket står ju Lindgren och Rosemari på samma sida vad gäller nedskärningar av kulturmaterial på tidningsredaktioner - och Lindgren har inte uttalat sig nedsättande om vare sig Kulturbloggen eller någon annan bloggare. Utan pläderat för samexistens utan spelade motsatsförhållanden. Men reaktionen säger något om hur djupt rotade ryggmärgsreflexerna hunnit bli i den här frågan.