onsdag, december 03, 2008

Aromantiker, finns de?

Lars Adaktusson behagar skämta med oss i Svenska Dagbladet. Han försöker påvisa föreningen Humanisternas människofientlighet genom att byta ut orden "religion", "gud", "gudstro" & "andlighet" mot ordet "kärlek" i en (i sig tämligen subjektiv) beskrivning av sagda förenings verksamhet. Exempel: "Humanisternas idéprogram talar om en livssyn fri från mytiskt tänkande och en världsbild grundad i kritisk rationalism. I denna livssyn finns inte plats för ovetenskaplig och känslobaserad kärlek."
Ja det är ju känslomässigt effektivt kanske men en högst bedräglig debatteknik eftersom "kärlek" inte bara är, som en skribent på Humanisternas blogg påpekar, icke-synonymt med de där orden om Gud och religion utan dessutom varken symmetriskt eller på något sätt parallellt. För väldigt många människor är Gud inte kärleken, utan kärlek är något helt annat och något som få människor oskadda klarar sig utan dessutom, medan många utan att lida därav klarar sig utan en gud.
När jag läste artikeln tänkte jag spontant: "Alla har väl något gång känt kärlek till en annan människa, men väldigt många har aldrig haft en relation till någon gud." Men när jag rannsakar mig själv får jag erkänna att det där inte är något jag säkert vet. Detta är förstås inte något som har med Adaktussons kritik av Humanisterna att göra, men det är intressant att fundera över lite sådär vid sidan av. Jag tror naturligtvis att de allra flesta, om vi håller oss till den romantiska kärleken, någon gång i livet upplever förälskelse. Men det kanske inte ska tas för givet att alla blir förälskade? Jag har till exempel under en stor del av mitt liv tagit för givet att sexuella behov är något allmänmänskligt givet, men för några år sedan dök det i offentligheten upp människor som betecknade sig som asexuella och som krävde erkännande och respekt för deras brist på sexualitet. Finns det på motsvarande sätt en grupp människor som inte kan bli förälskade, som är vad vi kan kalla aromantiska? Och om det är så (vilket jag faktiskt misstänker), känner de sig utanför i samhället, skulle också de vara förtjänta av några offentliga figurer som kunde föra deras talan? Eller är de mest glada och nöjda med att slippa undan dessa ibland så förödande känslostormar? Jag bara undrar. Jag är nyfiken, rosa.
------------------------
Missa inte idag: Karl Palmås i Göteborsposten om oss här nere i dyngan, Per Svensson i Sydsvenskan om Vellingebornas osvenska värderingar.

Inga kommentarer: