fredag, maj 30, 2008

Sketchfavoriter, del 3

Varför inte försöka liva upp tristessen med lite Adrian Edmonson & Rik Mayall. Sunkig och äcklig råhumor som är så osmaklig att den liksom befinner sig bortom osmaklighet. Sexism som befinner sig bortom sexism. Smuts som befinner sig bortom smuts. Bottom, kort sagt.



Och varför inte ett live-avsnitt också:



Mycket mer finns inte att säga.

torsdag, maj 29, 2008

Ny krönika, nytt nummer av flm, ny sexualmoral

Min senaste varannanveckaskrönika i Malmö Lund City kan läsas här.
---------------------
Här kan man läsa en debattartikel som propagerar för en ny sexualmoral hos unga. Den kommenteras klokt av Hanna Wagenius. Även om artikelförfattarna ter sig bra mycket mer vidsynta än vad andra förfasare över ungdomsaborter, smittspridning mm brukar vara så ger de ändå uttryck för en normativ sexualsyn man kan ifrågasätta. "Kärlek och sexualitet hör ihop" skriver de, som om detta vore en självklarhet. Men det är ingen självklarhet. Och det är framför allt inte självklart att sex alltid åtföljs av kärlek. Men även i de fallen där det inte gör det är det fullt möjligt att själva akten genomförs med ömsesidig respekt osv. Och jag tycker inte man ska förmedla en förljugen bild av sexualitet till ungdomar - en som säger att sex utan kärlek skulle vara en anomali och något "onaturligt".
----------------------
Läs också idag: Rakel Chukri om ett osynligt folk, Isabella om utvärderingen av avkriminalisering av sexhandel på Nya Zeeland, Ilse-Marie om alliansens politik för utanförskap, Hynek om Kapten Stofil, Heiti om alternativa företagsformer.
Rakel Chukri dyker upp igen som nyckelperson när Jonathan återvänder till diskussionen om tidskriften Mana.
-----------------------
Nu ska jag dyka ner i soffan med det nya numret av filmtidskriften flm.

Ps. På förekommen anledning ser jag mig nögdad att börja med kommentarsgranskning. De som inte har något annat ärende än att spy galla kan alltså hädanefter känna sig blåsta.

onsdag, maj 28, 2008

Vart tog allt som ligger mellan svart och vitt vägen?

undrar jag när jag läser Maria Hagbergs debattartikel i Expressen idag.
Maria anklagar diskrimineringsombudsmannen Katri Linna för att förtrycka kvinnor:

"Nyligen stämde Linna Arbetsförmedlingen. Eftersom en muslimsk man på en arbetsintervju på ett företag vägrade ta en kvinna i handen uteblev hans ersättning - därför påstås Arbetsförmedlingen ha handlat på 'ett diskriminerande sätt'. Arbetsförmedlingen sägs alltså enligt DO ha kränkt mannen. Huruvida kvinnan på företaget kände sig kränkt verkar DO däremot inte bry sig om."

Tja, kvinnan blev ju inte av med sin inkomst i alla fall, kan man påpeka.
Fall som de här är viktiga att diskutera. Både män och kvinnor som vuxit upp med att man tar i hand som en artighetsbetygelse upplever det som kränkande när någon inte vill ta i hand. Men ska en sådan vägran bestraffas med ekonomiskt vite? Ska hela arbetsmarknaden vara stängd för den vuxna person som nu lever efter andra regler för hur man hälsar eller hur tänks det? Vad jag vet händer det dessutom även män att kvinnor av samma skäl inte vill ta dem i handen - varför hela Hagbergs utbrott om kvinnodiskriminering tycks mig lite malplacerat (jag fick en gång den kommentaren av en manlig lärare i alla fall - att han tyckte det var tråkigt med kvinnliga kollegor som inte ville ta honom i hand). Men framför allt rör sig Maria Hagberg långt bort från varje ansats till en förnuftig diskussion som försöker visa respekt för båda sidor. Vad som visar sig i hennes artikel är inte "respekt för kvinnor" utan "hat mot religion". Hon går så långt som till att fråga "om DO Katri Linna är religiös eller vad som gör att hon upprepade gånger ifrågasätter den sekulära staten och ger religionsfriheten företräde framför lagstiftning och kvinnors rättigheter". Det enda andra exemplet är då Göteborgs Stad stämdes på skadestånd efter att några slöjprydda kvinnor nekats inträde på en badanstalt. Dessa båda exempel får Maria att fråga

Vilka kränkningar ska nästa gång leda till stämning? Ska en del sharialagar får tillämpas i Sverige, ska religiös övertygelse vägas in i fall av kvinnomisshandel? Det kan låta dramatiskt, men ger man efter för religiösa krav kommer det snart nya krav.
I Iran sker åsiktsregistrering om vilken religion man erkänner sig till, utan att uppge detta vid studier och anställning får du inte tillträde till någotdera.
I Irak har nyligen införts samma passregler som Iran som omyndigförklarar kvinnan, hon får inte ansöka om pass utan mannens tillstånd. Det finns sedlighetspolis som arresterar, åsiktsregistrerar och misshandlar. Kvinnor fängslas för att de inte följer regelsystem om klädsel.
I Iran utövas en öppen könsapartheid där kvinnor får gå på bak i bussen och har särskild ingång på universitetet. Vi lider av en oerhörd naivitet i det svenska samhället, när vi inte ser farorna med den religiösa fundamentalismen.

Tonläget är detsamma som i en debattartikel i Stockholms Fria Tidning om slöjförbud för flickor under arton. Maria stod ursprungligen med bland de som undertecknat artikeln, nu står av någon anledning bara namnet Soleyman Ghasemiani kvar på nätsidan. Själva idén med slöjförbud för barn tycker jag gott man borde kunna ha en seriös diskussion om, även om jag tycker gränsen om en sådan ska införas kunde sättas vid femton istället. Men själva retoriken i artikeln får mig att studsa högt. En artikel om slöjdebatten i Frankrike hånas starkt och frågan ställs varför skribenten, som menar att slöjan oftast bärs frivilligt i Frankrike, inte tar upp sedlighetspolisen i Iran. Som om den opererade även i Frankrike - och Sverige.
Samma bisarra sceneri framsuggereras i Expressen. Som om vi förde en kamp mot mullorna här i Sverige, och varje eftergift åt "muslimerna" vore en seger för den iranska regimen. Nej, islamismen lurar inte runt hörnet här idag. Däremot gör Pia Kjaersgaard det.
Jag tycker det är tråkigt att Hagberg valt den här oförsonliga och onyanserade vägen. För "hennes" nätverk, Nätverket mot hedersrelaterat våld (som Maria är ordförande för, och som jag förresten stödjer), är viktigt. Och den kritik hon riktat mot Sveriges feministiska etablissemang för att detta blundar för hedersproblematiken tycker jag hon haft en poäng i (även om jag misstänker att kritiken delvis handlar om hennes personliga besvikelse över att inte ha valts som Fi:s språkrör (vilket hon varit nominerad till)). Jag hoppas att det finns mer moderata krafter bakom henne i Nätverket.... För jag tror inte det kan åstadkomma så mycket genom att, för att tala med Rabiatfeministen, föra ett antireligiöst korståg snarare än en kamp för rättvisa och frihet.

tisdag, maj 27, 2008

Fair and balanced

Följande länk går till en artikel publicerad i en Kairobaserad engelskspråkig tidning:

http://weekly.ahram.org.eg/2003/627/focus.htm

I den talas om israelisk biologisk krigföring, och den används av signaturen "Olydig" som ett belägg för att landet Israel, eller rättare sagt de där sionisterna, förgiftar palestinskt dricksvatten. Läs artikeln noga. I den talas det också om Ben Gurions ondskefulla plan att utrota araber. Och, alltså, om hur judar/sionister/israeler systematiskt, som ett led i den sedan fyrtiotalet pågående krigföringen, spridit tyfus och malaria genom dricksvatten. Och om hur arabiska män satts i koncentrationsläger av judar 1948. Med mera.
Detta är alltså vad som godtas som bevis för Israels ondska av vissa antisionistiska debattörer.
Det är inte konstigt att debatten ser ut som den gör.

Ps. Jag har raderat den kommentar där "Olydig" infört länken. Men kommentaren finns kvar till den här postningen av Bulten i Bo.

Uppdatering: "Olydig" anser sig orättvist behandlad. Han menar inte alls att han menat att det skulle försiggå nån slags systematisk förgiftning av dricksvatten. Exakt vad han menar och på vad sätt den artikel jag länkar till ovan skulle visa på att det förnuftiga i den text av Lasse Wilhelmsson som jag tagit upp här, och som utan tvekan handlar om just systematiska vidriga judiska beteenden emanerande från den judiska religionen (i Wilhelmssons fantasi alltså), det kommer jag aldrig att bli klok på. Är han det själv? "Olydig" anger f ö även detta som ett bevis på att "Israel förgiftar vattenkällor". Hela Israel - eller den demoniska kraft som är "principen Israel"? - anser han alltså ligga bakom det som beskrivs. Men nej, fjärran vore det förstås "Olydig" att syssla med något som skulle kunna sägas likna kollektiv skuldbeläggning av judar.

Ännu en uppdatering: det pågår en helt vansinnig diskussion på Bulten i Bos blogg med anledning av hela den här sörjan. Alla som vill se glidningen in i demonologins värld in action anmodas ta en titt.

måndag, maj 26, 2008

Men hallå, liksom

En helt okritisk artikel om en undersökning som är genomförd av Fastighetsägarna Stockholm, men lika gärna hade kunnat vara ett beställningsverk åt den borgerliga regeringen, står idag att finna i DN.
Citat:

Utredarna slår fast inte bara att hyresgäster med hög inkomst bor i attraktivare bostadsområden. Utan dessutom att hyresgästerna i de attraktiva områdena i Stockholms innerstad betalar obetydligt mer i hyra än hyresgästerna i mindre attraktiva områden i ytterstaden.
På Östermalm går bara 18 procent av hushållens disponibla inkomst till hyran. På Järvafältet - i Rinkeby, Tensta, Akalla, Husby och Kista däremot går 32 procent av hushållens inkomst varje månad till hyreslägenheten.


Och slutklämmen leverar Fastighetsägarna Stockholms VD oemotsagd:

- Tanken med hyresregleringen var att man skulle motverka kopplingen mellan hyresrättens attraktivitet och inkomsten. Att den ska motverka den ekonomiska segregationen och göra det möjligt för alla människor att bo överallt. Men den här undersökningen visar att hyresregleringen inte lett till detta....

En argumentationslogisk grundkurs vore kanske på sin plats. Eller en mer kritisk journalistik. För, hallå, om vissa tjänar mer än andra men hyran ligger på ungefär samma nivå i olika områden så kommer vissa - de som tjänar mer - att ha mer pengar kvar när hyran är betald oavsett vilket område de bor i. Och att det skulle finnas ett orsakssamband mellan att höginkomsttagare flockas i vissa områden och att det inte är betydligt högre hyra i dessa områden än i andra torde knappast vara bevisat av detta.
Däremot krävs det inte särskilt stor logisk förmåga att inse att om man höjer hyran drastiskt i de områden där höginkomsttagare flockas så blir det ännu svårare för låginkomsttagare att ta sig in i dessa attraktiva områden.
Slutsatsen är alltså: motverka det som istället är de faktiska orsakerna för segregationen. Det kan handla om att försöka få fastighetsägare låta en större andel lägenheter gå till människor i bostadskö istället för att låta en hyresmarknad som smörjs av kontaktnät och svarta pengar råda ointagligt.

Se även Barbro Engmans blogg.

söndag, maj 25, 2008

Ett fett finger till delar av den vänstra bloggosfären, del 2

Det är alltför ofta ganska omöjligt att försöka diskutera antisemitism med vänsterbloggare.
Man får veta att man är hysterisk*, att man är mindre vetande, oseriös, har skumma motiv etc - eller att man kanske själv rentav är antisemit, som i kommentarsfältet till en postning hos Anders Svensson (det barnsliga "Nej, det är det du som är!" slungat av en som känner sig smutskastad när avsikten inte varit att kasta smuts utan att föra en diskussion om något viktigt). Ofta missförstås skälen för att vilja lyfta fram antisemitism inom vänstern - gör man det antas man mer eller mindre automatiskt anklaga vänstern för att vara inherent antisemitisk, eller starkt antisemitisk. Eftersom ingen vill identifiera sig med antisemitism blir resultatet ett skummande raseri som slår ut allt förnuft.
Tämligen konsekvent, framför allt, hävdas det att anklagelser om antisemitism i själva verket handlar om att "man inte får kritisera Israel". Trots att kopplingen till israeliska aggressioner kan vara obefintlig, eller fullständigt framfantiserad i sådan nutida antisemitisk retorik som man kan finna på vissa vänstersidor.
Ett notoriskt exempel är Lasse Wilhelmsson, återkommande gästbloggare hos (vad gäller antal läsare) populäre vänsterprofilen Jinge. Man skulle kunna tro att följande stycke är taget från någon av den flera gånger fällda radiokanalen Radio Islams sändningar, men det ingår alltså i en postning på Jinges blogg och får glada tillrop i kommentatorsfältet av Motvalls-Kerstin m fl:

Oviljan mot att diskutera judendomens betydelse för sionismens olika uttrycksformer i dagens Israel, gör att det blir omöjligt att förstå varför Israel inte kunde nöja sig med först cirka 50 (FN:s förslag till delningsplan 1947) och sedan cirka 80 procent av Palestina (1967 års stilleståndslinje). Varför en socialdemokratisk premiärminister kunde beordra sina soldater att knäcka benen i kroppen på stenkastande barn. Att statliga prickskyttar numera systematiskt dödar eller lemlästar palestinska ungdomar som protesterar mot den så kallade barriären. Och hur förstår man varför judar i Jerusalem kastar sopor på sina palestinska grannars bakgårdar och gator, spottar på palestinier, eller varför beväpnade och maskerade judiska bosättare under pågående “vapenvila” organiserar pogromer på obeväpnade palestinska bönder, kvinnor och barn och förgiftar deras dricksvattenkällor.

Ja, ni läste rätt - här återkommer alltså den gamla medeltida brunnsförgiftningsmyten i modern form. Och nog påminner det där med det "systematiska dödandet och lemlästandet av ungdomar" om den gamla "ritualmördande av barn"-myten - eftersom det dessutom görs en koppling till den judiska religionen vilken ses som den onda källan till Mellanösternkonflikten.
Hyckleriet blir totalt när man ställer detta i relief mot den av Jinge stöttade kampanjen mot Dilsa Demirbag-Sten, som beskylls för att vara islamofob. Beviset för detta sägs ligga dels i hennes kritik mot tidskriften Mana (som hon menar givit uttryck för antisemitism - alltså kritiserat av antirasistiska skäl), dels i hennes "ställningstagande för Israel" i Mellanösternkonflikten, dels i hennes förvisso svepande kritik av islam. En artikel där Dilsa skriver om det hat mot judar (judar, inte israeler) hon stött på under ett besök i Gaza beskrivs av Jinge som islamofobisk. Medan Dilsas egen muslimska bakgrund här inte tillmäts någon betydelse (förutom att några av kommentatorerna i kommentatorsfältet hånar att hon "iklätt sig rollen av muslim") , är Jinge noga med att i en diskussion om Wilhelmsson (se kommentatorsfält här) framhålla dennes judiske bakgrund. I samma diskussion upprepar Jinge den av honom ofta luftgivna tesen att antisemitism (vars existens ju samtidigt oftast förnekas) i själva verket är ett resultat av israelisk politik.
I en kommentarer till en annan postning, där Jinge bl a undrar om de svenska politikerna är "rädda för israellobbyn här hemma", skriver signaturen Mona helt brutalt:

"Israel har redan ställt till så mycket ondska redan att inte ens Messias kan rädda ert rykte och sminka över våldets och tjuveritets ansikte!Kom inte och gnäll om antisemtism sedan. Det är ni som skitit i tallriken som ni äter ur!"

Denna kommentar har Jinge låtit stå. Den bryter inte mot hans berömda kommentarsregler.

(Kursiveringar är mina.)

*Hysterisk är emellertid bara den kvinnliga bloggaren, inte den manlige.

fredag, maj 23, 2008

Viljan till makt

Att bloggosfären gör det svårare att undertrycka det fria ordet och att det fria ordet kan undertryckas även i demokratiska länder visas av fallet Sakine Madon vs Stockholm City. Dilsa Demirbag-Stens genmäle på chefredaktörens klagan över hennes ställningstagande för Cityskribenten innehåller en hänvisning till Sakines blogg, men det finns ingen direktlänk till den i nätupplagan. Dags att börja med twingly kanske?
Hur en blogg som Isabella Lunds vidgar och berikar det offentliga samtalet är något jag brukar tjata om. Nu gör hon det igen. När Isabella återger europeiska sexarbetares respons på ett utkast till EU-rapport om prostitution och dess hälsokonsekvenser för kvinnor så är det ett skolexempel på hur hon gör det. För inte finns det en chans i helvetet att ett uttalande av representanter för olika organisationer för sexarbetare hade tryckts i något av våra största opinionsbildande tryckmedier. Eller tagits upp i Rapport. Isabellas blogg kan förstås inte konkurrera med DN Debatt eller just Rapport när det gäller genomslag, men den finns där och den är stor nog att inte kunna ignoreras helt.
Maktfullkomlighetsanspråk på olika nivåer diskuteras också av Oscar Swartz, som (med rätta) är orolig för införandet av FRA-lagen, och av Opassande-Emma som har läst en osannolik debattartikel med budskapet att det borde införas förbud mot att fotografera barn. Mer allmänt om politik och maktlusta resonerar Kirira, medan Jimpan mer förhoppningsfullt filosoferar bl a om hur demokratisk politik positivt kan sublimera individens strävan efter makt. Hur synen på kunskap kan användas för att legitimera makt men också ifrågasätta den är ämnet för Björn.
-------------------
Hänsynlös maktfullkomlighet som princip är något som odlas av regimen i Burma. "De är verkligen från vettet", konstaterar Heja världen!-Karin. En annan maktfullkomlig herre är Påven, denne "godhetens representant" på jorden som nu beslutat att "Personer med starka 'homosexuella tendenser' får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar". Men Antigayretorik-Tor är lika glad för det: "Det sammanlagda självhatet (som är förutsättningen för att en homosexuell ska välja prästbanan) runt om i världen kommer att minska dramatiskt, liksom antalet katolska präster. Kyrkan kommer att försvagas avsevärt. Dessutom kommer det att leda till fler öppet homosexuella i samhället, eftersom den möjlighet att dölja sin sexualitet som präst- och ordernsväsendet ger, försvinner. Beslutet är i alla avseenden en win-win-situation."
-------------------
Annat plock: en intressant artikel om islamofobi på Unt.se uppmärksammas intressant nog av de båda bloggarna Svensson och Jonathan, som nyligen varit kontrahenter i en diskussion om antisemitism inom vänstern. Idag tipsar Jonathan om en alldeles ovanligt intressant text på temat ""Så fort man kritiserar Israel anklagas man för antisemitism!"".
Och, till slut, så uppmanas vi av diver007 att sträcka ut en hand.

onsdag, maj 21, 2008

Att vara människa är att skämmas

Det var ju väntat att lagen skulle antas men att den antogs med siffrorna 265—33 är ändå chockerande.
Det är sossarnas agerande som är så chockerande. Historien upprepar sig: vem minns inte när t o m tidigare "radikalt rättviseorienterade" sossar som Luciano Astudillo med partipiskan vinande på sin rygg röstade emot att ge de avvisningshotade familjerna till apatiska flyktingbarn amnesti.
"Att vara socialdemokrat är att skämmas" skriver Roya på Royaochmatildas blogg. Men det är förstås egentligen inte bara dem det handlar om. Jag skäms också. Skäms över att vara människa. En människa som tröstar sig med schlager och lever i oförtjänt välmåga medan andra inte ens vågar eller på grund av bristande ekonomi kan gå till doktorn när de är sjuka.
Vet skäms på oss.

måndag, maj 19, 2008

Inför morgondagen

Opinionsarbetet pågår in i det sista. Idag försöker ett gäng centerpartister på Brännpunkt hedervärt förmå sina partikamrater i riksdagen rösta emot det ”Förslag till lag om hälso- och sjukvård åt asylsökande” som är tänkt att klubbas imorgon. De skriver:

Migrationsministern och delar av alliansen menar att vård till papperslösa skapar incitament att vistas gömd i Sverige. Det är en absurd argumentation.
Det är löjligt att inbilla sig att mannen som får insulin basunerar ut det över hela världen och omkullkastar vår asylpolitik.
Vi förväntar oss att våra partikamrater i riksdagen agerar för rätten till vård.
Nu verkar ministern ha ändrat sig om barn- och mödravård. Det är positivt, men långt ifrån tillräckligt. Tillgång till vård är en mänsklig rättighet, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (§25).
Även i Barnkonventionen (§24) står att ”Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård”. Sverige och Österrike är de enda länderna i EU som inte ger vård till asylsökanden och papperslösa.
Till och med Spanien, som har en mycket mer besvärlig situation med illegal invandring, är bättre än vi.
Att Sverige nu kan stifta en lag, som bryter mot de konventioner som vi vill att fler länder ska skriva på, är oacceptabelt.

Tyvärr är det tydligen så att sossarna kommer att rösta för förslaget (med deras berömda partipiska gissar jag att de gör så mer eller mindre enhetligt). På så sätt kan förslaget gå igenom även om det inte råder enighet inom alliansen. Det är skandalöst. De socialdemokratiska riksdagsledamoterna borde lyssna på sina nuvarande och tidigare partikamrater Catti, Katrine, Roya och Matilda.
-----------------
För övrigt anser jag att det är ondska att spekulera i ris under pågående global matkris.

söndag, maj 18, 2008

Systrar


Av personliga skäl är jag en sucker för alla filmer på temat "konfliktfyllda systrarelationer". Därför har jag naturligtvis varit på bio & sett Margot at the wedding med Nicole Kidman som manipulativ storasyster (Margot) och Jennifer Jason Leigh som kåt lillasyster. Den var inte så illa, men Noah Baumbach som har The squid and the whale bakom sig att leva upp till hade denna gång gått & gjort en Woody Allen, d v s försökt transportera det bergmanska relationsdramat till situationen Manhattanbor-träffar-familj-på-landet utan att lyckas återskapa det bergmanska relationsdramats intensitet. Här skrivs referenserna oss på näsan, den dämoniska grannfamilj vars son attackerar Margots son Claude (filmens mest intressanta gestalt) i en scen som starkt påminner om "pojkdämonattacken" i Vargtimmen har till och med efternamnet Vogler (ett återkommande namn i Bergmanland). Här är Voglerna emellertid vare sig sadistiska europeiska vetenskapsmän eller förfinade men vampyriska konstnärssjälar utan en samling brutala hillbillys av den typ vi sett i Deliverance och tusen andra filmer. Filmen inbjuder förvisso till att gå i närkamp med den och det vore möjligen givande att göra så - men vill man se ett riktigt fett psykodrama finns det andra, mer givande filmer att tillgå. Varför inte gå rakt på en av Baumbachs inspirationskällor, Bergmans Tystnaden. Har man ändå sett Margot... och blivit frustrerad av att inte få se Jason Leigh spela ut riktigt rejält kan man leta upp Ulu Grosbards Georgia, där hon återigen är den mindre framgångsrika lillasystern men nu en heroinknarkande och desperat musicerande sådan. Vill man bli direkt skrämd finns klassikern Vem minns Baby Jane? och, om man är sugen på de riktigt tunga grejerna där vi förstås snackar tvillingar och experiment utöver de gamla vanliga systramaktkamperna, Brian de Palmas Djävulens blodsband. Är man istället lite mer lättsamt lagd men ändå intresserad av vardagslivets psykopatologi finns franska Jag och min syster med Isabelle Huppert som Kidmans ungefärliga ekvivalens.
------------------------------
Ps. Fler systerfilmer:

- Catherine Breillats À ma soeur!
- Woody Allens Hannah och hennes systrar & Interiors
- Margaretha von Trottas Två tyska systrar & Schwestern oder die Balance des Glücks
- Kim Jee-woons A tale of two sisters
- Ingmar Bergmans Viskningar och rop
- Jane Campions Sweetie
- Justin Chadwicks The other Boleyn girl
- Anand Tuckers Hilary and Jackie
- Sofia Coppolas The Virgin Suicides
- Ang Lees Förnuft och känsla

--------------------------------------
Det är ännu inte för sent att skriva på namnlistan mot Billströmpropositionen angående vårddiskriminering av papperslösa! Den namnlista som har adressen http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1994

lördag, maj 17, 2008

Billströms brutalitet

Jag ser att Tobias Billström svaratZarembas artikel om regeringens vårdproposition gällande papperslösa. Han nämner (naturligtvis) inte den kritik som kommit från FN. Han har (naturligtvis) inte tagit till sig någon kritik alls, vare sig därifrån, från Zaremba, från Rätt till vård-initiativet eller nån annanstans ifrån. Tvärtom anser han sig grymt missförstådd. Han försöker ju bara göra saken bättre! "I sin artikel i söndagens DN missar Maciej Zaremba det viktigaste; nämligen att regeringen just nu diskuterar utvidgad rätt till vård för gömda och papperslösa, vilket är mer än vad tidigare regeringar förmått", skriver han. Ständigt dessa meningslösa slängarna mot sossarna, säger jag. Varför förmår inte Billström se att detta inte är en fråga som lämpar sig för partikäbbel - den handlar om människovärdet på ett grundläggande sätt och är inget att vinna billiga poänger på. "Det är helt fel att hävda att den nya lagen förbjuder vård för gömda eller papperslösa. De kommer att ha samma rätt till akut och omedelbar vård som de har i dag" säger Billström skenheligt och undviker att beröra de där smutsiga omständigheterna i det hela: de som har att göra med pengar och med det faktum att obehandlade icke-akuta tillstånd kan bli akuta och då på ett sätt som gör att det är för sent att behandla dem.
Men sen kommer den rena råheten fram.
Billström skriver:

"Lagen förändrar inte vårdens omfattning.
Varför måste frågan om vårdens omfattning då ens diskuteras?
Helt enkelt därför att det inte är en svartvit fråga. Det är inte så enkelt som att säga att alla, oavsett om de har rätt att vistas i Sverige eller inte, ska ha samma rättigheter. Den som kommer som asylsökande men får avslag på sin asyl­ansökan efter en rättssäker prövning ska återvända till hemlandet. Den som aldrig ens varit intresserad av att söka asyl, utan kommer för att arbeta svart, har inte följt de lagar och regler som gäller för alla andra i Sverige. Ska de då ha samma rättigheter som de som följer lagar och regler och betalar skatt? Ska vi bygga upp ett skuggsamhälle, där de som egentligen inte har rätt att vara här kan leva i någon form av permanent limbo där de själva dessutom riskerar att fara illa, exploateras och utnyttjas? En ny lagstiftning måste balansera humanitet för människor i behov av vård med strävan att inte skapa ett sådant skuggsamhälle.
"

Den som aldrig ens varit intresserad av att söka asyl... Man hör den ogillande tonen. Och man kanske kommer att tänka på en Brännpunktsartikel som Billström tillsammans med Cecilia Malmström skrev under på och som publicerades samma dag som svaret till Zaremba. "Var god sök asyl, annars stängs ni ute!" hette den. Men nej, detta var då inget Billström själv propagerade för - utan en travesti på den kritik mot regeringens planer på arbetskraftsinvandring som ett par dagar tidigare framförts av vänsterpartiets Kalle Larsson och Eva-Britt Svensson. Mot dem dundrar Billström & Malmström: "Vänstern vill bara ha en väg till EU, nämligen som asylsökande. Den som inte är förföljd och hotad i sitt hemland är inte välkommen. Tydliga besked för väljarna att ta ställning till." Sedan fortsätter han: "Den som är i behov av skydd ska självklart garanteras rätten att söka asyl och få sin ansökan prövad på ett rättssäkert sätt. Den linjen driver regeringen ständigt på europeisk nivå. Men därutöver behöver EU skapa vägar för laglig migration för dem som vill komma för att arbeta."
Kontrasten mot den grötmyndiga tonen mot de migranter som idag saknar sådana möjligheter men som på grund av trängande ekonomiska behov kommit ändå är stark. De har "kommit för att arbeta svart", minsann. Att de måste arbeta svart och förmodligen hellre arbetat vitt om de kunde förtigs i DN-artikeln.
Billström avslutar sin replik till Zaremba med att återigen söka framhäva sin humanitet - men kan inte heller nu låta bli att göra så med hjälp av ännu en släng mot förmodligen desperata människor: "Jag tycker själv att det är rimligt att ge vård även till papperslösa barn och mödravård. Hur en sådan utvidgning kan ske bör bli föremål för den utredning som nu förbereds på socialdepartementet. Barn ska inte bli lidande för de beslut föräldrarna fattar." Som om papperslösa satt i lugn och ro hemma vid köksbordet och valde mellan likvärdiga alternativ, liksom.
Nå, Zaremba svarade förstås med bravur:

"Jag vet inte om det är populism eller aningslöshet som leder hans penna när han frågar varför de som inte lyder lagen skall ha samma rättigheter som laglydiga. Vet han inte att på två områden (sjukvård och rättsväsen) är blind likabehandling själva villkoret för att människosynen inte skall ruttna? Eller menar han att den som fuskar med skatten förverkar sin rätt till schyst rättegång?
Exemplet är inte mitt, utan FN-rapportören Paul Hunts, som försökte lära regeringen den principiella skillnaden mellan rätten till bostadsbidrag och rätten till hälsa och rättvisa. Om de senare villkoras korrumperas demokratin.
/---/
Alla har intresse i att värna läkaretiken mot försöken att sortera de sjuka. I dag de papperslösa, i morgon de arbetslösa."

En som ringar in problematiken på ett annat plan är Petter Larsson, då han i Aftonbladet recenserar Katarina Mattssons bok De papperslösa och de aningslösa på ett sådant sätt att recensionen blir ett inlägg i den aktuella vårddebatten. Han skriver:

"Kanske kan de papperslösas situation bäst förstås i ljuset av en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från nationella regleringar och ekonomierna sammanflätas till en enda hårt skiktad världsekonomi. Denna process ackompanjeras av idén om universella rättigheter, som inte bara uttrycks i internationella konventioner utan också i till exempel läkareden eller arbetarrörelsens anspråk på att förena proletärer i alla länder.Samtidigt är den politiska makten organiserad efter territorium. Det är staterna som har makten över människornas rörelsefrihet och andra rättigheter, som därmed blir medborgerliga i stället för mänskliga.
De papperslösa hamnar mitt emellan dessa ordningar."
------------------
För övrigt tycker jag det går lite trögt med namninsamlingen mot propositionen. Den som finns på adressen http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=1994
Ni kanske är trötta på att uppmannas till att skriva på allsköns namninslamlingar på nätet. Eller så kanske ni hänger på Facebook och visar ert engagemang där istället. Eller så är ni kanske lite blasé sådär i största allmänhet. Men detta är viktigt! Det går väldigt snabbt att skriva under listan. Gå in och gör det nu, vetja.

onsdag, maj 14, 2008

Miljontals tillgängliga barnporrsidor på nätet?

Igår talades det på Rapport om att internetexplosionen eventuellt kan ha lett till en ökning av pedofila aktiviteter. På nätet finns det, så löd resonemanget, massor av frestelser för den som har en pedofil läggning - frestelser som kan göra det svårare att motstå destruktiva impulser. Frestelser som kanske kan trigga en dittills sovande läggning. Det finns miljontals tillgängliga barnporrsidor på nätet, påstods det frankt.
Den typen av för mig väldigt märkliga beskrivningar av nätet som en tummelplats av allsköns olagligt äckel görs då och då i media, och mig veterligen aldrig med åtföljande bevisföring. Till exempel så har jag flera gånger hört det sägas att barn som utnyttjats och filmats eller fotograferats med påföljande internetpublicering riskerar förföljas hela livet av att kamrater och andra i omgivningen kan "råka stöta på bilderna av dem på nätet". Som om man regelbundet bara precis råkar stöta på barnporrbilder på nätet, liksom. Själv stöter jag aldrig på dem. Och jag tvivlar både på att de sidor som innehåller sådant skulle vara så många som "miljontals" och på att dessa sidor skulle vara lättillgängliga för outsiders.
Jag letar ofta efter olika typer av bilder på nätet, bilder jag kan använda att leka med i photoshop. Ett par gånger har jag letat på könsord, och då faktiskt stött på en del märkliga djurporrbilder (alla utlagda av en och samma snubbe dock) men bara en gång sett en porrbild med en tjej som såg för ung ut (jag anmälde sidan till polisens barnporrgrupp). Okej, jag brukar inte regelrätt porrsurfa - förvisso är det möjligt att det finns en hel skog därute som jag helt enkelt aldrig klivit in i och förmodligen heller aldrig kommer att kliva in i. Jag har aldrig medvetet sökt efter barnporr - jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att ha anledning att göra det och jag vet att jag aldrig kommer att ha lust till det. Men nog borde all den där barnporren sippra in i övriga bloggosfären om den nu vore så vanlig och så lättillgänglig? Vad säger ni där ute? Finns det någon därute vars erfarenheter motsäger mina - eller tror ni som jag att media ägnar sig åt en del oreflekterad ryktesspridning på det här området?

tisdag, maj 13, 2008

Är bara kvinnor våldtäktsbara?

Frågan inställer sig vid läsningen av en liten artikel i DN om hur HD ansett två fingrar i en sovande kvinnas slida vara våldtäkt, medan onanerande av en sovande man är sexuellt utnyttjande.
Handlar det här om en fastlåsthet vid penetration som övergreppets kärna eller bara mer allmänt om att kvinnor gör sig bättre som offer?
Det är förstås alltid lite vanskligt att uttala sig om rättsfall man hara har kännedom om via media. Men nog har jag en känsla av att Mårten Schultz, Sveriges störste juridikbloggare, har rätt: "Här finns en uppgift för genderforskningen".

måndag, maj 12, 2008

Folk är snuskiga

Det är ett sätt att tolka det faktum att den senaste i min tvångsneurotiska rad av små opinionsundersökningar här på bloggen slog rekord - hela 83 pers svarade glatt på frågan om vad de helst kallar sina könsorgan för!
Och vann gjorde naturligtvis alternativen "fittan" respektive "kuken" (21 av 38 kvinnor respektive 22 av 45 män). Att fler män än kvinnor svarade kan tolkas som att män är snuskigare än kvinnor. Eller mindre hämmade, har en bekvämare relation till sina könsorgan. Eller att jag har fler manliga läsare än kvinnliga. Eller att fler män än kvinnor överhuvudtaget rör sig inom den del av bloggosfären som inte är modeinriktad?
Jag vet, nu anlägger jag ett oerhört naivt perspektiv - nu utgår jag från att ingen man har låtsats vara kvinna och vice versa. Och att ingen liksom för skojs skull har valt alternativet "plåtniklas" utan verkligen anser detta vara det bästa ordet för vad han har mellan benen. Jag tolkar resultatet både godtroget och med största allvar. Jag generaliserar hejvilt och låtsats att de som besöker min blogg är, förutom möjligen åldersmässigt och könsfördelningsmässigt dårå, fullt representativa för folk i största allmänhet. Och då finner jag en intressant skillnad mellan de manliga och de kvinnliga svaren. Nära en tredjedel av männen har valt alternativet "snoppen", medan bara en kvinna valt "snippan". För kvinnor dominerar det (åtminstone för min generation) mer snuskigt laddade "fittan" mycket tydligare än vad det motsvarande alternativet "kuken" gör för män. Åtta kvinnor valde den mer tekniska termen "slidan", medan hälften så många män valde det motsvarande "penisen". Antingen har "snippan" helt enkelt inte växt in i språket än eller så uppfattar kvinnorna det ordet som endast reserverat för barn. Att män gillar ordet "snoppen" i högre utsträckning kan handla om att de helt enkelt vant sig vid det ordet och använt det sedan barnsben eller så är männen helt enkelt barnsligare än kvinnorna. De kvinnor som svarat kan också helt enkelt vara snuskigare än männen.
Eller så är det så att ordet "fittan" är betydligt mer neutralt för yngre kvinnor än vad det är för kvinnor i min ålder och äldre - och att det till övervägande delen är yngre kvinnor som läser den här bloggen.
Bloggaren Pia skrev i en kommentar till mitt föregående inlägg: "Månne småbarn kan gå omkring och prata om sin fitta om sisådär 10-15 år? Vore inte alls så dåligt tycker jag." Jag är böjd att hålla med.
Glädjande nog var de direkt negativt präglade termerna impopulära. Varken någon kvinna eller någon man valde alternativet "det onämnbara". Dock kan man notera att två kvinnor valde ordet "äcklet", och om man lägger ihop dem med de tre som valde "träskmonstret" för att sedan jämföra med den ensamme man som valde "äcklet" kanske man har ytterligare en indikation på att kvinnor inte riktigt är lika bekväma med vad de har mellan benen som män är?
Såvida inte "träskmonstret" används kärvänligt då alltså.

söndag, maj 11, 2008

Jag är så glad att jag är skånsk

Maciej Zaremba är rasande i DN idag. Och han är rasande bra när han skriver om regeringens proposition angående papperslösa flyktingars rätt till vård. Eller snarare avsaknad av densamma.
"Billströmdoktrinen om sjukvården som signalsystem", kallar han den. En doktrin som upphäver den hippokratiska eden för att istället göra sjukvården till ett migrationspolitiskt instrument.
Ur artikeln i orange:

Det har hänt förr att riksdagen fattat beslut vars korrumperande följder man inte förstod förrän decennier senare. De rashygieniska lagarna från 1934 och 1941 är det bästa exemplet. Låt oss därför säga tydligt att Tobias Billströms förslag till särbehandling inom vården har fyra sådana kvaliteter: Det upphäver principen om alla människors lika värde. Det gör våld på vårdpersonalens yrkesetik och det drabbar de mest värnlösa. Slutligen drar det vanära över Sverige. Fast den här gången kommer ingen att kunna hävda att han inte visste: "Ni håller på att lagfästa diskriminering", förklarade FN:s särskilde rapportör Paul Hunt för regeringen den 13 februari i år.
Det är meningen att riksdagen den 20 maj skall klubba lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m fl (2007/08:105). Enligt detta förslag skall hädanefter varje möte mellan läkare och patient i Sverige inledas med selektion. Det gäller att skilja de fullvärdiga patienter, som skall behandlas enligt medicinska kriterier, från de ovärdiga, som skall hanteras enligt politiska önskemål. De senare delas upp i flera grupper: Somliga kan få rätt till abort, men kanske inte tumören bestrålad (intressant prioritering, kan man tycka). Hjärtmedicin beviljas man om man sorterar under paragraf 4 första stycket, men varken läkemedel eller mödravård får den som lider under sista stycket, "utlänning som håller sig undan så att beslutet (avvisning/utvisning) inte kan verkställas".
Här säger någon att detta är inget nytt. Lagen bekräftar bara status quo. Redan i dag avvisar sjukvården patienter som inte har papper i ordning eller kan betala 21 .000 för en förlossning. Så lagförslaget förändrar inte mycket för de papperslösa.
Nej, det är sant. Det är Sverige som den lagen förändrar. Nedanstående tablåer, som hittills ägt rum till följd av förvirring, oklara regler och tillfälliga avtal mellan stat och landsting - skall hädanefter utspelas i lagens majestät, som uttryck för folkviljan:
En 30-årig papperslös kvinna våldtas på en gata i Stockholm. Hon blir gravid. Mödravårdscentralen vägrar att göra kontroller, eftersom kvinnan inte kan betala fullt pris. Hon mår allt sämre, söker hos kvinnojourer men blir avvisad där också. (Jag ringer till Alla kvinnors hus och Unga kvinnors värn. Nej, de tar inte emot papperslösa. Det där med "alla kvinnor" skall inte tas bokstavligt. Dessa jourer är bara solidariska med kvinnor som myndigheterna godkänt, det vill säga som de betalar för.)
En äldre kvinna, vars son bor lagligen i Sverige har fått avslag på sin anhörigansökan. När hon drabbas av en tumör som läkaren misstänker vara cancer stoppas hans remiss eftersom patienten är papperslös. När hon småningom får uppehållstillstånd och opereras är det för sent för allting. Hon har obotliga metastaser och avlider en tid därefter.
Låt oss betrakta en tredje tablå: En ung kvinna med två små barn insjuknar i bröstcancer. Läkarna vill operera. Men landstinget stoppar ingreppet. Hon skall först betala 150. 000 kronor. Som hon inte har.
Detta var tre av många exempel på behandling av papperslösa som läkaren Henry Asher redovisade i Läkartidningen den 14 februari. Enligt Billströms lagförslag skall sjukvården fortsätta på detta vis, fast numera med ett renare samvete, understött av ett riksdagsbeslut.
Att lära flyktingar och andra papperslösa veta hut genom att vägra dem vård är en högst ovanlig metod. Förutom Sverige är det i Europa endast Österrike som använder obehandlad cancer som migrationspolitisk signal. I Italien och Spanien, som har flest papperslösa i Europa, har dessa tillgång till vård på lika villkor. I Frankrike, Belgien och Holland finns statliga/kommunala fonder som betalar för vården av illegala invandrare.
Det kan tyckas inkonsekvent förstås att avsätta fonder för vård av människor som inte har rätt att vistas i landet. Men jag antar att man i dessa stater aldrig glömt att det var just bristen på konsekvens som byggde upp civilisationen. När allt kommer omkring är det inte särskilt följdriktigt att vårda fiendesoldater som man nyss försökt ha ihjäl. Likväl är det självklart att vi gör det, av medkänsla kanhända, men mest för att inte mista självrespekten. För vi är väl inga bödlar heller. Nej, just det. Och läkare är inga gränspoliser.


Jag är så glad att Region Skåne har beslutat att oavsett om propositionen går igenom eller inte låta alla få vård på lika villkor. Äntligen har vi något att vara lite stolta över, alla sverigedemokratiska framgångar, sjöboandar och nazistiska arv till trots. Och extra glädjande är det att en moderatstyrd region tog detta beslut. Humanitet finns i alla läger - utom hos Sverigedemokraterna (de enda som ställde sig emot det). Frågan är bara om humaniteten kommer att sträcka sig till riksdagen den tjugonde maj. Precis som Zaremba skriver är det obegripligt "hur ett parti som kal­lar sig kristdemokratiskt kan rösta för det." Nu vet vi ju alla att den där kristna andan vissa ser sig vara lite extra besjälade av inte är något hinder för att visa ringaktning mot kvinnor, homosexuella och andra man på sin höjd kan känna kristligt medlidande med men bara om de förnekar stora delar sig själva. Jag vet inte om Zaremba gör rätt när han kallar tanken att sjukvården endast är till för att lindra lidanden för grekisk-kristen - förmodligen inte. Men ändå: "Samariern i Lukasevangeliet frågade inte om mannen i diket hade sjukförsäkring, varit straffad eller möjligen saknade visum till Jeriko, dit han var på väg."

Uppdatering: det finns en namninsamling mot propositionen på nätet! Klicka HÄR.

fredag, maj 09, 2008

Sketchfavoriter, del 2

Man kommer förstås inte förbi Monty Python. Okej, de var barn av sin tid och fångar i sin horisont på samma sätt som alla andra - deras manliga medelklassperspektiv genomsyrar det mesta av vad de gjorde, ibland räckte det för dem med att låta två av deras högröstade dragkvinnor från arbetarklassen diskutera Sartre för att deras publik skulle ha hysteriskt roligt och vi ska bara inte tala om hur otacksamma roller de anmärkningsvärt unga och snygga men fåtaliga kvinnor som då och då dyker upp i sketcherna har. Att de dessutom var fullständigt som besatta av bög- och transvestitskämt talar också sitt tydliga språk - även om det är svårt att se något ondsint i deras sätt att hantera dem; oftast ter de sig mest som kängor mot ett auktoritärt manlighetsideal. De brister man kan se hos dem idag uppväger i alla fall inte på långa vägar all deras briljans. De må ha lånat hur mycket som helst från föregångare som The Fringe - deras speciella mix av sketcher som avlöser och går in i varandra enligt principen fria associationer, och Terry Gilliams animerade partier som vävs in lite då och då, är helt enkelt något oöverträffat. Det svåra är att välja ut vilka sketcher som är "bäst". Jag gillar i alla fall t ex den här om Beethoven lite extra:

Just de animerade inslagen är annars något jag kommit att uppskatta mer och mer under årens lopp. De kanske inte kan kallas sketcher i formell mening men what the heck. Någon vänlig själ har samlat ihop animeringar från de fyra första Monty Python-avsnitten, varsågoda!

Det finns gott om längre Monty Python-utsnitt på Youtuben, jag har valt ut ett som både har med "exploding penguin"-sketchen och några underbara musikaliska inslag på slutet:

Slutflabbat för denna gång.

onsdag, maj 07, 2008

Den gamla vanliga arrogansen

Jag tänker inte diskutera huruvida det är rätt eller fel av SVT att sända Engla Juncosa Höglunds begravning - av det enkla skälet att jag inte tänkt färdigt i den frågan (och förmodligen aldrig blir färdig heller). Det som nu kommer är istället en av mina vanliga käpphästar (ett uttryck vars ursprung jag förresten undrar över), och vad som tagit fram den denna gång är två inlägg i debatten om Englas tv-sända begravning. Det första utgörs av Ulrika Knutssons krönika i P1:s Godmorgon världen! från i söndags. Det andra är Marielouise Samuelssons senaste radiokrönika i DN; en krönika som i sin tur hänför sig till Knutssons krönika och har den pejorativa titeln "Biogråt".
Ja, ni fattar kanske - det är den gamla vanliga ringaktningen för filmmediet och de stereotypa föreställningar som valsar runt omkring dess effekter och beskaffenheter jag retar mig på. Oftast stöter man på föraktet för det audiovisuella i litterära kretsar, och tydligast kommer det till uttryck i samband med ett upplevt hot mot ordets överhöghet, d v s de litterära kretsarnas ställning i samhället. Men i Samuelssons fall är det radion vars överhöghet över rörliga bilder med ljud hävdas. "I en briljant krönika i Godmorgon, världen! i P 1 tog Ulrika Knutson upp /---/ risken att SVT, trots goda avsikter, använder en privat tragedi för att åstadkomma en timmes biogråt", skriver hon. Och lite längre fram spär hon på med att "känslosamhet har blivit mediernas lilla svarta, man spelar inte på djupt känd sorg, utan på ytsentimentalitet, på biogråten". Avslutningsvis konstaterar hon dock att radion kan man i alla fall lita, dit in når inte förfallssyndromet:

Det hörs då och då att SR-medarbetare bra gärna skulle vilja vara med på lökhackartåget, som när intervjuare vill åt något annat än fakta och ansvar hos makthavare och frågar sådant som: Men vad k ä n n e r du, som m ä n n i s k a, i n u t i dig?.
Det är dock, tack och lov, svårare att spela känslokortet i radio, jämfört med tv. Och just därför blir också känsloladdade berättelser bättre, mer effektiva i radio, som i P 3 Dokumentär om mordet på Fadime. SR-medarbetare och lyssnare kan, med tanke på gråtexploateringstrenden, vara tacksamma över det bildfria mediets begränsningar, det underlättar för en public service-journalistik som håller huvudet någorlunda kallt.


Ja, undertecknad är också rätt allergisk mot "Vad känner du?"-frågorna (ärligt talat hör jag dem nästan jämt på radio nuförtiden, mer sällan på tv - men det kanske har med mina specifika tittarvanor att göra). Det är de magiska och negativt laddade föreställningarna omkring den rörliga bilden jag reagerar över, var kommer de ifrån? Filmmediet är ju inte längre direkt nytt. Visst förstår jag tanken att bild på gråtande människa plus ljud av gråtande människa kan ses som dubbelt känsloframkallande eller integritetskränkande eller intim, beroende av situation & betraktelsesätt. Men vem som helst som har lite fantasi och inlevelseförmåga och som söker tänka lite mer fördomsfritt på saken inser snabbt att manipulationsmöjligheterna är stora i båda medier - och, vilket är viktigast, att det ena mediets känslomässiga effekter inte per se behöver vara av en sämre (snaskigare och vulgärare...) eller ens av en annorlunda kvalitet jämfört med det andras.
En sak man lätt glömmer idag är att radion en gång fyllde ungefärligen samma funktion som televisionen sedermera kom att ha. Uttrycket såpa, soap opera, kommer inte från tv utan från radions dramatiserade långkörarföljetonger - vilka i sin tur bygger på det litterära mediets följetonger under artonhundratalet. Att radion också på ett mer tvivelaktigt sätt kunnat användas för att frammana sentimentala känslor av samhörighet visas av hur den användes under Tredje riket - där den också var regimens kanske viktigaste propagandaapparat. På ett mer direkt sätt involverad i ett folkmord var radiomediet i Rwanda, där det ohämmat användes för att piska upp hat och uppmuntra till våld.
Ulrika Knutsson i Godmorgon världen! menade förvisso att "biogråten" (på något sätt kvalitativt annorlunda än annan gråt, är tårarna sötare i smaken kanske?) har sin funktion att fylla. Men den ska hålla sig på mattan. Den ska veta sin plats. Den ska inte komma här och invadera själva hjärtat av public service. Exakt vad som hotar hända om den skulle göra det förblir oklart. Kanske att vi alla helt enkelt skulle sjunka ner i ett tillstånd av vulgaritet.

tisdag, maj 06, 2008

Dodillet på Brännpunkt

Liksom tidigare bland andra Isabella riktar idag idéhistorikern Susanne Dodillet kritik mot att regeringen beslutat utreda sexköpslagen - utifrån det uttalade direktivet att utredningen inte ska (d v s får) ifrågasätta dess vara eller dess bakomliggande filosofi:

FN efterlyser ”en heltäckande, oberoende utredning av sexköpslagen”. Så står det i direktiven till den nya prostitutionsutredningen som regeringen tillsatte den 24 april.
Men kommitténs arbete kommer knappast bli så oberoende som FN önskar sig. Utredaren Anna Skarhed får varken ifråga­sätta intentionen bakom sexköpsförbudet eller självaste lagen.
Regeringen betonar att utredningens ”utgångspunkt ska vara att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat”. Översynen gäller sexköpslagens effektivitet, dessutom ska behovet av en åtstramning prövas.
En kritisk analys av sexköpslagens utgångspunkter och människosyn är inte önskad. Lätt kan man få intrycket att regeringen tror att frågan är utredd och färdigdiskuterad.
Men så är inte fallet. Visserligen föregicks sexköpslagen av två prostitutionsutredningar, men ingen av dem rekommenderade förbudet att köpa sex.
Medan prostitutionsutredningen från 1981 uttalade sig mot varje form av kriminalisering ville den från 1995 kriminalisera både köparen och säljaren av sexuella tjänster.
Sexköpslagen är varken baserad på empiriska undersökningar eller på en genomtänkt filosofi. Därför är det allvarligt att den nya utredningen inte får ifrågasätta kriminaliseringen av sexköpare.

Så långt är jag helt med Dodillet. Men när hon sedan, med hänvisning till en ledarartikel av Maria Abrahamsson, diskuterar diskussionen om våldtäktslagstiftningen som ett parallellfall till den ogenomtänkta filosofin bakom sexköpslagstiftningen ställer jag mig lite frågande. Inte till slutsatsen att de står i ett bisarrt motsatsförhållande till varandra, alltså - liksom bloggaren Heidbrink drar jag slutsatsen att:

Dodillet har rätt i att det finns en inherent motsättning mellan sexköpslagen och samtyckesförslaget. Vid sexköp är den enskilda affären frivillig och täckt av samtycke (vilket man måhända kan ifrågasätta avseende den prostituerades hela situation, men det förändrar inte det faktum att just den enskilda affären föregås av samtycke). Här har alltså den prostituerade tackat ja till att ha samlag, och det skulle alltså medföra straffrihet för köparen. Samtidigt skall köp av sex fortfarande vara förbjudet. Det går inte riktigt ihop, vilket enligt min mening är ett tecken på att vi på sexualområdet börjar närma oss ett föga hälsosamt viktorianskt pryderi.

Vad jag ifrågasätter är det här stycket i Dodillets text:

Samtyckesförslaget och sexköpslagen försvaras av radikalfeminister som argumenterar att många kvinnor varken vågar säga nej eller kan göra motstånd. Analysen har visst fog för sig, men med detta är inte sagt att samtyckesparagrafen och sexköpslagen är de bästa sätten att minska kvinnoförtryck.
Det finns åtminstone två sätt att bemöta kvinnors sexuella utsatthet. För det första kan man upplysa kvinnor och män om deras ansvar och rättigheter och se till att deras självmedvetenhet stärks.
Till detta hör satsningen på en sexualupplysning, som ökar kunskapen om olika sexuella uttryckssätt. Bara den som haft tillfälle att informera sig om sexualitetens mångfald och förutsättningar kan göra egna val och sätta gränser, menar förespråkare för denna politik.
För det andra kan man anpassa lagstiftningen efter samhällets patriarkala struktur.
Såväl sexköpslagen som idén om en ­samtyckesparagraf fungerar enligt ­denna princip. Båda straffar män och kvinnor beskrivs som passiva offer. ­ Detta ­tillvägagångssätt riskerar att ­cementera patriarkala strukturer istället för att ­förändra dem, menar dess kritiker.
Blir kvinnor starkare av en sexköpslag som beskriver dem som sexhandelns svaga part och som oförmögna att ta ansvar? Ökar en samtyckesparagraf – som tvingar män att be om lov inför ett samlag – kvinnors mod att tacka nej?
Eller är dessa paragrafer enbart uttryck för en symbolpolitik utan effekt på jämställdheten? Regeringen kommer inte att få reda på svaren. Åtminstone inte av en prostitutionsutredning, som är tillsatt för att bekräfta en redan fastlagd politik.

Frågan är om våldtäktslagstiftningen - eller snarare debatten om den, som det ju handlar om här - ska ses i samma ljus som sexköpslagen. Den sistnämnda är verkligen symbolpolitik avsedd att ha effekt på jämställdheten - den förstnämnda handlar väl däremot ändå mest om möjligheten att kunna komma till rätta med faktiska brott? Debatten förs utifrån en vanmakt, en upplevelse av att lagstiftningen inte förmår komma åt ett förhållande där kärandesidan utsätts för irrelevanta frågor, misstänlikggörande och skuldbeläggande, och där åtalade kan komma undan med att fullständigt köra över en annan människas vilja och viljeyttringar, att sadistiskt använda en annan människas kropp som ett redskap för ens egen tillfredsställelse, med begrundan att "nejet inte förstods". När Dodillet använder samtyckesförslaget som ett exempel på en åtgärd som inte ökar "kvinnors mod att säga nej" är det paradoxalt nog hon som anlägger ett synsätt där lagstiftningens användbarhet som ett instrument mot det patriarkala samhället står i centrum. Men man kan också fråga sig om hon rätt har förstått tänkandet bakom samtyckesförslaget: att vi kanske ska sluta fokusera så mycket på kvinnors beteende, deras "mod att säga nej", när vi diskuterar våldtäkt på kvinnor - för att istället börja fokusera lite mer på de manliga förövarna.

(Ett mycket intressant resonemang kring detta finns för övrigt i ett utdrag ur Deborah Camerons bok The Myth of Mars and Venus, publicerat i The Guardian (ni hittar det ungefär halvvägs in i texten).)

måndag, maj 05, 2008

Högerns skuld

Visst är det så, att när det från vänsterhåll påpekas att även högern bär på en skuld så görs detta inte sällan i syfte att slippa den egna historieuppgörelsen. Samtidigt är högerns ständiga fingerpekande mot vänstern tämligen skenheligt - som om man inte själv alls hade några stinkande kadaver i bakluckan. Ett av dem kan man läsa om i en essä av Ola Larsmo på DN Kultur. Det är "högerns inställning under andra världskriget och dessförinnan"-kadavret.
Mina tankar återkommer ständigt till ett annat kadaver, som man kunde känna lukten av under valstugereportaget 2002. Och det är inte "högerns inofficiella inställning till invandrare i allmänhet"-kadavret jag tänker på då, utan ett annat. Det som ett ögonblick stank till vid sidan av den andra stanken. När en ung moderat beskrev chilenska flyktingar som "De som Pinochet inte fick tag i", närmare bestämt. Vad hade hänt om någon från vänstern hade talat om östeuropeiska flyktingar som "de som Stalin/Ulbricht/Jaruzelski osv inte fick tag i"? Ärligt talat tror jag inte att det är sannolikt att någon från de vänsterinriktade riksdagspartierna överhuvudtaget hade kunnat säga något sådant, varken on eller off the record. Jag mötte under min tid i Vänsterpartiet aldrig någon som hade en sådan attityd - vilket förstås inte innebär att man inte har problem med sitt förflutna, för det har man, helt klart. Men om det nu mot förmodan hade hänt (att någon uttalat sig så) hade det naturligtvis blivit ett ramaskri utan dess like på ledarsidorna. Det hade ältats i åratal om den brunröda röran. Men den blåbrunsvarta röran, den tiger man om.

Uppdatering: "En av dem som Pinochet inte hann med", ska det korrekta citatet vara enligt Bulten. Inte för att det förändrar något i sak...

lördag, maj 03, 2008

"Det är en sport för män"

Jag gillar att titta på hockey.
Jag gillar det primitiva, den fåniga orgelslingan, det monotona upprepandet av introt till Queens We Will Rock You.
Men så händer det nåt i nästan varje match som gör att jag stöts bort. Och det är inte så mycket våldet i sig som kommentatorernas begejstring inför det som fyller mig med avsmak. När kanadensarna vinner en match genom att i princip misshandla bort motståndarlagets nyckelspelare från plan - och det från kommentatorsbåset heter att "Kanada spelar med stort hjärta". När direkta övergrepp på isen visserligen beklagas, men med en biton av beundran. Eller som nu, när en svensk spelare tacklar omkull en vitryss mitt på plan - och man formligen hör saliven rinna i de båda glada gossarnas käftar.
"Ja! Det är rätt!"
"Vi måste visa vitryssen vem som bestämmer på isen!"
"Det här är en sport för män!"'
Ja, där kom det. Undrar om snubben skulle vilja ställa sig framför det kvinnliga svenska landslaget i ishockey och upprepa det där sista. Uppenbarligen sades det utan större eftertanke. Det är inte var dag man serveras en så tydlig och ohämmad demonstration av konstruktionen av manlighet. På sätt och vis en ynnest.
Men jag tappade lusten att se färdigt matchen.

fredag, maj 02, 2008

En sjungande Anne Frank och ännu en revisionist

Lisbeth Lindeborg skriver indignerat i Sydsvenskan att en musikal om Anne Frank nu spelas i Spanien. "Även om producenten Alvero fick klartecken från den holländska Anne Frank-stiftelsen så lär resultatet knappast stämma med stiftelsens intentioner", menar hon (som själv inte sett uppsättningen), och fortsätter: "I debatten frågas nu om man verkligen kan göra en musical om ett av Förintelsens offer." Därom Merthen Wortmann i Die Zeit:" (O)m Anne Frank med familj får lov att sjunga på scen är väl inte den huvudsakliga frågan som ska besvaras. Att utan vidare svara nej på den låter sig knappast göras efter filmer som Lubitschs Att vara eller inte vara eller Benignis Livet är underbart, efter tecknade serier som Art Spiegelmans Maus. Viktigare är frågan om vad det är som sjungs, och hur." Och på den frågan svarar Wortmann att det som presenteras på den spanska scenen är undermåligt - glättigt och förljuget.
Wortmann har förstås rätt - man kan inte ställa upp några regler för vilka genremässiga former fiktion som relaterar till förintelsen ska få lov att stöpas i. Personligen skulle jag dock inte föra fram Benignis film som ett "bevis" för att man kan göra (bra) komedi i förintelselägermiljö. För mig är den filmen fullständigt vidrig. Jag såg den i Berlin tillsammans med två väninnor. Det var jag, en amerikanska och en tyska i en i övrigt nästan tom biografsalong (Bellman var också frånvarande). Efter några spridda fniss under de första tjugo minuterna blev det helt tyst. Efteråt var vi alla tre så äcklade av vad vi sett (och då alltså inte så mycket av ämnet för filmen utan av det okänsliga sätt filmen presenterade sitt ämne på) att vi inte ens förmådde tala med varandra. Var och en dröp hem till sig i tystnad, med känslan av att ha tagit del av något skändligt. Men jag vet att det finns högst respektabelt folk som verkligen gillar Livet är underbart. En av dem är, hur otroligt detta än verkar utifrån min synvinkel, Imre Kertész.
Hursomhelst, det är inte bara den spanska musikalen som fångat Lindeborgs intresse. Hon fortsätter:

Alveros uppsättning leder oss också till frågan om hur erinrandet av Förintelsen gestaltas i olika länder, till exempel i Spanien. Där är det inte bara minnet av Anne Frank som nu glättas upp. Hittills har det varit straffbart att förneka folkmordet. Men i fallet Pedro Varela – en ledande nynazist – bestämdes att yttrandefriheten, det vill säga hans förnekelse av folkmordet, var viktigare än Förintelsen. Domen firade Varela med ett seminarium där före detta Ku Klux Klanledaren David Duke var hedersgäst.

Man kan verkligen tycka - som jag tycker - att förintelseförnekande inte ska bekämpas i domstol. Men här har vi alltså ännu ett flagrant exempel på hur förintelseförnekande går hand i hand med högerextremism och rasism. Det är i den ringhörnan historierevisionisterna hör hemma, sen må nyttiga idioter (eller är de cyniska djävulsadvokater?) föra hur långsökta resonemang som helst för att söka göra ifrågasättandet av gaskamrarna till ett intresselöst sökande efter sanningen.
Låt mig avsluta med ett citat av Noam Chomsky, mannen som med viss fanatism kämpat så ihärdigt för att även historierevisionister ska ha yttrandefrihet: "Förintelsen utgör den mest vedervärdiga grymheten i människans historia, och vi förlorar vår mänsklighet om vi söker föra ett jämbördigt samtal med dem som bemödar sig om att förneka eller förminska nazismens brottslighet."
-------------------
Bloggtips de jour: även om jag aldrig varit så mycket för utopister blev jag lite glad av den här postningen av Birger Schlaug. Annat: Tanja har bevittnat ett fall av barnplågeri, Thomas S funderar kring adekvata idéer, Johan D har tittat på Insider och Jimpan upptäcker att han har nåt gemensamt med Alf Svensson.