söndag, mars 16, 2008

Found on the nät

Det finns en allmänt utbredd föreställning om arkiv som säger att de är dammiga platser fulla av dammiga världsfrånvända människor. Pyttprat är vad det är. Dumt snack. Okej, det lär finnas ett och annat snävt arkiv vars innehåll intresserar en knappologiskt orienterad och världsfrånvänd mindre krets (vilket inte behöver betyda att denna krets är ointressant - världsfrånvända människor är som regel rätt intressanta). Men eftersom arkiv innehåller spår, nedteckningar, kvarlevor från mänsklig verksamhet genom århundraden så innehåller de helt enkelt historien om oss människor. Men i nedbruten, utspridd, fragmenterad form. De mest dramatiska livsöden likväl som de mest hjärtskärande obemärkta lämnar sina spår i våra arkiv.
Och med datautvecklingen och internet har det öppnat sig helt nya möjligheter för många arkiv att öppna sig mot världen. Men man kanske ändå har lite svårt att nå ut. Få människor lär surfa in på Statens Arkivs hemsida för att få sig till livs rafflande historier ur det levande livet. Ändå är det just vad man kan göra. Riksarkivet lägger regelbundet ut dokument och information därom som allmänheten kan ta del av. Och det är ofta dramatiska historier det handlar om. En pojke som avlägger bekännelse om att han pressats vittna falskt mot en häxanklagad prästfru. En dragon som misstänks "hafwa beställt med" (=haft en relation med) en annan prästfru åker i fängelse efter att ha misshandlat både frun och hennes make. Och så denna historia, den tragiska, dold bakom den hurtfriska rubriken "Djävulen - en dålig affär!":

År 1727 förskrev sig den 24-årige uppbördsskrivaren Erik Ahlgren till djävulen i syfte att uppnå personlig ekonomisk vinning. För att ge maximal tyngd åt kontraktet använde Ahlgren sitt eget blod att skriva med. Sedan prästen fått reda på saken och anmält honom för befallningsmannen, hölls en rannsakning av tingsrätten som förklarade Ahlgren skyldig till hädelse. Hovrätten i sin tur dömde Ahlgren till döden.

Straffet förvandlades till livstids straffarbete och maximal "skamexponering" eftersom dödsstraff inte ansågs tillräckligt avskräckande:

Dödsdomar skulle enligt gällande författningar underställas Kungl. Maj:ts nådiga omprövande. Ahlgrens sak behandlades i rådskammaren den 17 november 1727 i närvaro av nio riksråd. Två av riksråden ansåg att hovrättsdomen var välförtjänt, men majoriteten ville hitta ett straff som kunde göra mera ”impression och sky hos folket” än en kortvarig avrättning. Kungl. Maj:t resolverade att Ahlgren istället för livsstraff skulle plikta med fjorton dagar på vatten och bröd, stå två timmar på en schavott och skämmas i den stad där han hölls arresterad, undergå uppenbar kyrkoplikt, och därefter transporteras till Marstrand för livstids straffarbete. Längs vägen till Marstrand skulle han dessutom i varje stad uppvisas på en schavott för allmänheten.

Så varför gjorde han det då, den där Ahlgren? Hans enda förklaring var att han önskat ”störta sig i avgrunden”. I brevet, som inleds med hälsningsfrasen "Högdtärade Fader Fannen, min högsta förtröstare", skriver han: "om iag får så många penningar iag här i wärlden lÿster skall iag tiena dik här i wärden med Kråp och Siähl".
Naturligtvis var Erik Ahlgren känd som en skötsam och oförarglig ung man.
Undrar vad, om något, som for honom genom kroppen när han skrev sitt brev.
-----------
En annan fascinerande historia om upphittade livsspår kan man läsa om hos herr Nessle. "En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr." Internätet, bland så mycket annat ett stort levande arkiv.
-----------
Annan rekommenderad helgläsning finns att hittas via den rödgröna bloggportalen Agenda 2010+. En portal som ständigt växer. En av de nya bloggarna där är Subversio, som idag skriver om folkligt motstånd mot nynazism. En annan är Koldioxidskatt, och det är förstås inte så svårt att lista ut vad den bloggen handlar om. "Det är kossorna som skiter" heter det senaste irriterade inlägget där.
-----------
På annan plats i bloggosfären finns Isabella, som idag inte bara berättar om hur hon citeras i Washington Post utan också serverar information om en kommande pjäs på Dramalabbet i Stockholm. I do for money heter den och bygger på samtal som pjäsförfattaren fört med thailändska prostituerade. Detta är bara det senaste i raden av exempel på hur beredskapen att låta sexsäljande kvinnor komma till tals i det offentliga har ökat. Ett annat exempel är RFSU-tidskriften Ottar, som bl a har en intervju med sexsäljerskan "Greta Garbo" med i sitt senaste nummer (finns också på nätet här). Många är nog irriterade och arga över denna utveckling. Själv tycker jag det är på tiden att sexsäljande kvinnor inte längre behandlas som omyndiga personer man pratar över huvudet om.

Inga kommentarer: