Jag är glad att jag inte är galen

För om jag hade varit det hade jag kanske blivit ännu galnare av Sveriges televisions gigantiska rollspelsprojekt Sanningen om Marika. Ärligt talat, jag kan inte fatta hur public service kan agera så oansvarigt att de blandar tydligt markerad fiktion med fiktiva debatter som saknar tydliga markörer vilka anger att de är fiktiva och har deltagare som spelar ett slags avancerat realityspel vi i publiken förväntas genomskåda och glatt metaspela med i. Tänker inte SVT på att Sveriges befolkning inte bara utgörs av intermedialt verserade kidz utan också gamla psykotiker, paranoida rättshaverister och andra sköra människor av vilka några faktiskt kan ha råkat ut för att någon dem närstående försvunnit på riktigt? Jag fattar inte heller att de lyckats hitta en sociolog -- för Magnus Karlsson är sociolog -- som har så dåligt omdöme att han ställer upp på det här spelet.
TV-recensenten Ulf Clarén på Sydsvenskan tycker att den tydligt markerade dramafiktionen klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, utan den mystifierande kringapparaten. Det tycker inte jag, jag tycker inte satsningen håller måttet vare sig med eller utan rollspelsleken.