fredag, juni 29, 2007

Drömmen om Den Starka Hjältinnan

Jag har alltid haft ett obekvämt förhållande till den allestädes närvarande vurmen för "starka kvinnor". Det gör sig påmint nu i samband med SVT:s dokumentärfilmsserie "Kvinnans plats" -- enligt hemsidan "sex fascinerande, magstarka och prisbelönta dokumentärer om kvinnors styrka mot alla odds". Jag har inget att invända mot urvalet av filmer eller mot att lyfta fram kvinnliga dokumentärfilmare. Det är alltså sättet att, i tablåer, på nätet och av påannonsörer, beskriva serien jag reagerar på. Det är som om vi lever kvar i en tid då kvinnor fortfarande definieras som det svaga könet -- och som att vi ständigt, i jämställdhetens namn, samtidigt måste motbevisa denna grundsyn. Men motbevisandet blir snarare till en bekräftelse då "starka kvinnor" tenderar att lyftas fram som exceptionella varelser, som det där lyckliga undantaget vi använder oss av för att bekräfta den inbillade regeln att vi människor inte låter oss hindras av våra omständigheter. Why I believe you can do just about anything you want girl, so long as you put your mind to it.
Min främsta invändning mot "starka kvinnor"-romantiken är att den inte upplöser, utan snarare befäster, den hierarkiska dikotomin stark/svag. Visst förstår jag varför man från feministiskt håll gärna lyfter fram "starka kvinnor". Man vill skapa en motbild mot den av det svaga könet och de subjektslösa offren. Man vill lyfta fram förebilder som inspirerar. Hur ska man kunna kämpa om man uppfattar sig själv som "svag"? Problemet uppstår när ifrågasättandet av föreställningen om svaghet övergår i ett oreflekterat hyllande av styrka. Få människor skulle väl idag tycka det vore en bra idé med en dokumentärfilmserie som fokuserar på "starka män", trots att män förstås också kan befinna sig i svåra omständigheter de måste försöka övervinna. Den "starke mannen", det begreppet rymmer snarare föreställningar om dominans, aggressivitet, kanske tävlingsinstinkt eller förtryck eller självbedrägeri; i alla fall inte "frigörelse". Vurmen för den "starka kvinnan" kanske också hänger samman med en romantisk uppfattning om kvinnan som någon som inte i första taget skulle använda sin styrka mot andra. Jag måste tänka på de båda olika kvinnor jag känt i mitt liv som definierat sig själva i termer av klassiska "starka kvinnor" och som uppfattat sig som martyrer under ett patriarkat där sådana som de uppfattas vara skrämmande. Båda har från min synvinkel sett, var och en på sitt sätt, i själva verket varit mästare på att manipulera och domptera omgivningen.

Underliggande i kvinnostyrkehaussningen anar jag, vidare, en föreställning om att vi kvinnor ska göra oss förtjänta av vår jämställdhet. Vi måste minsann visa att vi inte är de där våpen tidigare århundradens läkare har velat ha oss till. Jag kan i protest mot detta fantisera om att, som en slags ultimat provokation mot samtiden, bilda en sammanslutning för svaga kvinnor (förutsatt att någon mer än jag själv skulle vilja vara med). Själv är jag psykiskt sett ganska labil (panikångestattacker) och tämligen svag rent fysiskt, men jag anser sannerligen att jag ska vara att betraktas som jämlik ändå.
Men nej, en sådan förening skulle väl förmodligen inte heller bidra till att upplösa dikotomin. Kanske bara befästa den ytterligare. Dyrkan av kvinnokraft är hursomhelst inte något vidare lyckat instrument i kampen mot patriarkatet, därpå är jag säker. Den Starka Hjältinnan kan visserligen vara en Hanna från Arlöv men lika gärna en Leni Riefenstahl (hon har sina feministiska followers hon också) eller en trygg bullkindad matrona med ett barn under varje arm och särskilt ansvar för hushållsbudgeten. Den sistnämnda hyllas gärna av män utan intresse för omfördelningar av hushållsarbetet. Den "starka kvinnan" behöver inte vara en rebell. Hon kan helt enkelt vara den som orkar med att dubbelarbeta. Och som alltid har en näsduk och ett tröstande ord till hands när barnen ramlar och slår sig, eller när maken blir förbigången på sin arbetsplats. Den vanligaste drömmen om den Starka Hjältinnan kanske är den om en Pippi Långstrumpmamma som bär oss alla på sina armar. Finns hon på riktigt? Och om hon finns, gör hon feminismen en tjänst eller en otjänst?

5 kommentarer:

Tanja Suhinina sa...

En fundering som spinner vidare på det du skrev, en sån där grej som jag velat skiva om länge.

Jag 'r så förbaskat trött på "öööh kolla, här är en kvinna som blev pilot/politiker/nåtannatmanligt fast hon var kvinna! Där ser ni, inga kollektivistiska lösningar behövs, det är bara att bita ihop och kämpa".

Alltså, visst vore det najs om kvinnorna kunde använda energin som gick åt att bita ihop och kämpa mot helt onödiga hinder i några vettigare syften? Liksom, ja, det finns alltid individer som ger sig fan på att lyckas med nåt, offrar mycket och lyckas, men jag har aldrig förstått hur upptryckande av sådana i ansiktet på tjejer skulle hjälpa nämnvärt. Så när man pratar om starka kvinnor känns det alltid lite "titta, Tanja, det går visst att göra nåt fast man är kvinna, sluta gnälla på Den Generella Bilden" och de som drar upp dessa "starka kvinnor" tycks missa själva grejen med att de där Starka Kvinnorna ofta kämpar mot just den där Generella Bilden.

Nu blev det säkert rätt svårbegripligt. Förstår du? ^^

Charlotte W sa...

Jag förstår precis, tror jag, och jag är helt med! "Starka kvinnor"-grejen funkar verkligen ofta som ett skuldbeläggande av alla genomsnittssvagisar som inte kan lyfta sig i håret.
Och ja, det är också en bra poäng att "Starka Kvinnor" tenderar få allt fokus på sina personer även när de kanske lägger sin energi på att kämpa för genomsnittssvagisens situation. Det blir liksom kontraproduktivt.
Eller har jag missuppfattat dig?

Tanja Suhinina sa...

Nädå, vi förstår varann här ^^

Det är just attityden "kolla, det går visst att som kvinna ha framgång och lycka i den här världen, slltså kan vi lägga ner snacket om att kvinnor är förtryckta", utan någon antydning till insikt om att de där kvinnorna ofta kallas starka för att de utom att de har lätr sig flyga och bomba (eller vad det nu var) också lyckades gå mot strömmen. För det går att gå mot strömmen, jag vet, jag gör det med jämna mellanrum. Men det borde inte behövas. Det är inte det att jag inte tror på individen, men vem som helst borde inse att vissa vägar är lättare att vandra än andra och ibland har man kraft att göra det man vill, men inte tillräckligt med kraft för att göra det i motvind.

Tanja Suhinina sa...

Och med "ibland" i sista meningen menar jag "ofta".

Charlotte W sa...

Zwei Herzen, ein Rhythmus Tanja.
(Och om du inte är tysktalande: vi verkar rörande överens.)