söndag, juli 30, 2006

i piratpartiets värld är alla lika

Vad som är fantastiskt med Piratpartiets uppkomst och framsteg är att vi här har ett parti med kulturpolitik i centrum och med genomslag hos framförallt yngre väljare. Kombinationen är förhäxande. Attraktionskraften ligger i det starka försvaret av den enskildes tankefrihet, kreativitet och rättigheter som kulturbrukare. Det handlar egentligen inte bara om fildelning utan också om patent- och mjukvarolagstiftning, en kamp mot sådana inskränkningar i forsknings- och informationsflödesfriheten som missgynnar individer till förmån för kapitalintressen - men onekligen är det kampen för avkriminaliserande av musik- och filmälskandes entusiastiska uppochnerladdning ute på nätet som inte bara fångar medias intresse utan också mest direkt griper in i svenskt vardagsliv.
Jag ställer upp på den kampen. Den blekingske kulturbyråkrat (Ivar Wenster) som härförleden kom ut som fildelare är en hjälte. Att människor av kärlek till rariteter inom synthmusik, animerad rysk film, anti-kosmisk dödsmetall e dyl är beredda att trotsa lagen kan jag bara se som ett tecken på att det kanske trots att finns något som liknar en själ. Till skillnad från de totalt omoraliska människor som rövar kulturföremål från museer eller kyrkor (eller från de små vardagsegoister som sliter ut sidor ur biblioteksböcker alternativt klottrar dem fulla) gör ju många fildelare faktiskt en kulturgärning genom att tillgängliggöra, istället för att undandra, ett kulturstycke för andra.
MEN trots goda förslag som förbud mot DRM eller fri sampling har Piratpartiet ett stort problem. Det finns något hos dem som inte riktigt hänger ihop. Tonsättaren Sofia Lilly Jönsson slog spiken i huvudet eller vad det heter i två debattartiklar i Arbetaren nyligen (nr 26 o 28). Hon hänför sig till en tidigare ledarartikel i tidningen, men orden känns igen från Piratpartihåll: "'Industrin kommer inte att gå under, den måste bara framställa varor som någon vill betala för' .... Detta är moderaternas kulturpolitik i en mening." Det är industrin Piratpartiet o co kämpar mot, men själva "varan" som är på tal är alltså det enskilda musikstycket - och därmed förklaras det arbete som lagts ner på att framställa det inte i sig vara något att betala för. Försöket till frigörelse från en förtryckande industri blir till en total nedvärdering av kulturellt arbete. I det återkommande talet om det "någon vill betala för" och därmed på vanligt maner säljs kontra det man tar för givet ska finnas där för allmänt bruk glöms de system för allmänfinansiering av offentligt förekommande konst och kultur som byggts upp. För att tydliggöra: om jag, om vi tänker oss tillbaka till kassettbandens tid, spelar in en bra låt från radions p3 har jag förvisso inte valt att betala för den på så sätt att jag ju inte köpt skivan. På samma sätt har jag inte "köpt varan" om jag laddar ner en låt från nätet. Men i det första exemplet har jag indirekt betalat på tre sätt ändå: genom skatt (förutsatt att jag har en inkomst), TV-avgift (som ju går till radion också) och genom kassettavgift. Piratpartiet som utan att ha utvecklat förslag till bättre system slår ner hårt på STIM tycks inte vilja se i hur hög grad (fast ändå för lite, om ni frågar mig) vi redan betalar för kultur och immateriell information utan att direkt öppna plånboken i utbyte mot en materiell vara. Ironin blir fullständig när partiledaren tidigare i sommar valde att möta pressen på ett bibliotek eftersom han ser internet med dess nedladdningsmöjligheter som ett slags vidareutvecklat jättebibliotek. Har han totalt missat att biblioteken är offentligt finansierade, att personalen där inte jobbar gratis och att det finns ett ersättningssystem till de författare vars verk lånas ut till bibliotekskunder som till synes "inte valt att betala" för varan?
I det svar Jönsson fick ifrån en företrädare för Piratbyrån kallades hon "bitter", detta det kanske mest arroganta av alla icke-argument, och beskrevs indirekt som en misslyckad musiker utan någon speciell rätt att få lön för sitt arbete.

Det handlar om vad man kan ta betalt för. Med digital kommunikationsteknik snart i var mans hand blir det svårare att ta betalt för information. /---/ Vissa ser detta som en kulturens utarmning, vissa lär sig gilla läget och ser till möjligheterna. De ser att en global fri informationsspridning kan få miljoner människor att upptäcka ens musik och om bara en bråkdel av dessa ser en livespelning eller köper en skiva kan man tjäna mer än om man skulle få en intäkt från varje person i en liten målgrupp. Låt oss förskjuta debatten till vad dessa friska, pigga och upptäcktslystna själar kan lära oss, snarare än vad de trötta och bittra ser rasa framför deras ögon. (Magnus Eriksson, "Kultursvält - för vissa", Arbetaren nr. 27/2006)

Jönsson svarade med att påpeka att inte alla musiker håller konserter. Och det är ju just det. Många framhåller gärna den tvålfagre, konserthållande unge artisten Basshunter med sin kongenialt irriterande hitlåt Boten Anna som det oemotsägliga beviset på hur det går att slå igenom tack vare nätet och dess nedladdningsmöjligheter. Men inte alla kulturutövare är unga, "friska, pigga och upptäcktslystna" populärmusiker. Låt oss ponera att en trött och bitter förtidspensionerad poet upptäcker att ett stycke elektroakustisk ljudkonst som hon spelade in för trettiofem år sedan nu har blivit populär hos vissa electronica-inriktade fildelningscommunities på nätet. Okej, en ersättning för detta ifrån STIM eller någon liknande organisation kanske inte precis skulle göra människan ifråga rik. Men hallå liksom, rättvisa någon? Solidaritet? Lite erkännande av att hon gjort något bra som många vill ta del av? Det faktum att det nu är lättare för gemene person att göra ljudkonst för spridning på nätet gör inte alla till konstnärer, lika lite som super-8-tekniken gjorde Svensson till Bergman.
Från Piratpartiets håll uttrycker man sig nu, tycks det mig, inte lika arrogant som piratbyråkillen ovan. Mika Sjöman, en av deras företrädare, skrev en insändare i Dagens ETC (10/3) där han sträckte fram en "ödmjuk hand till de kreativa" för ett samtal om hur allas villkor utom de stelbenta branschföretagens ska kunna förbättras. Visst, bra. Men när kommer då deras förslag om hur nedladdade musiker, filmare, poeter & andra skulle kunna kompenseras utöver (den nästan fascistoida) idén om att de måste "skapa mervärde" för att kunna upprätthålla en existens? Och, naturligtvis, utan att ge upp det viktiga kravet på avkriminalisering av fildelning.

torsdag, juli 27, 2006

feta fiskar II

Jag älskar bibliotek. Alla folkbibliotek, men i synnerhet huvudbiblioteket i Malmö där jag gärna skulle hänga varje dag. En sak, dock, är jag mindre nöjd med. Jag vet inte hur länge den har funnits där - det var väl några månader sedan jag började lägga märka till den i alla fall. På lagom lockande plats, så att den liksom syns i ögonvrån så fort man beträder salen med skönlitteratur på svenska, står en hylla med frestande blommiga bokomslag. Man går närmare och ser en lång rad romaner av nästan uteslutande kvinnliga författare. Margaret Atwood, Maeve Binchy, Rosamund Pilcher, Joyce Carol Oates, Judith Hermann... Vad har de gemensamt? Bortsett från att de är kvinnor alltså? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Men det står "Underhållning" på en liten skylt i övre hörnet.
Sist jag besökte bibblan blev jag så arg över hela grejen, till exempel över att Judith Herrmann, som skrivit en ganska dyster novellsamling med titeln Bara Spöken, ställts upp på denna underhållningshylla medan en utpräglat underhållande författare som Nick Hornby stod på en vanlig skönlitteraturhylla, att jag inte kunde låta bli att påtala det könsstereotypa för en stackare i informationsdisken. "Ja, men det är ju mest kvinnor som lånar de böckerna", stammade hon, "och så finns det till exempel historiska romaner för män..." Hon rodnade. Jag fattade ingenting. Kanske pratade hon om Jan Guillous Arn-böcker?
Att Hermanns noveller placerats där de var kanske har att göra med att de enligt baksidestexten handlar om "kärlek och resor". Och "kärlek och resor" är väl underhållning, eller? Tja, det verkar bero på vem som skrivit och vilka som läser. Att Hornby skriver om kärleksrelationer s a s utifrån ett fotbolls- och popdiggarperspektiv gör honom för mig personligen snarare mer än mindre underhållande. Men det kanske vore en förolämpning mot den popintellektuella pojkeliten att placera honom bredvid Maeve Binchy på blomsterhyllan?

onsdag, juli 26, 2006

mysterious skin...

...av Gregg Araki är en av de vackraste filmer som hittills gjorts under detta århundrade. Två unga män delar en smärtsam erfarenhet från barndomen, men minns inte hur det verkligen var förrän de åter träffas drygt ett decennium senare. Även om de i stort sett är varandras motsatser - den ene är extrovert, utsvävande; den andre en inåtvänd klassisk nörd som tror på UFO:s - liknar de varandra på så sätt att de båda tragiskt misstolkar det övergrepp de utsatts för som ett slags utvaldhet. Huden, kroppen minns däremot.
Den utagerande Neil arbetar som prostituerad först i sin lilla hemstad, sedan i New York där han bland andra träffar Zeke, en äldre man med utseende som en mycket sorgsen Zeke varg trots försök till dandyförklädnad. Zekes hud är täckt av mörkt leverfärgade utslag. Han lägger sig på mage och ber Neil massera ryggen - "this will be the safest encounter you ever had". Så fort Neil rör vid huden börjar den äldre mannen stöna och yla. "Make me happy" snyftar han medan Neil tittar upp mot Vermeer-affischen ovanför sängen. Flickans/motivets ansikte täcks av ett nät som tecknar hur färgen krackelerat över tavlan. Scenen är skrämmande och vacker. Araki filmar sina rollfigurer utifrån ett intimt frontalperspektiv. Han ställer inte ut dem som original att begapa utan solidariserar sig med dem, tar deras känslor på allvar och låter dem i stor utsträckning berätta själva.

måndag, juli 24, 2006

de fetaste fiskarna

På grund av fattigdom upphörde jag och min man att prenumerera på Sydsvenska Dagbladet i vintras. Sedan dess har jag kollat in tidningen på nätet mest varje dag, och då främst kulturdelen som inte bara innehåller sådant man måste läsa (utrikesnyheter typ...) utan också sådan jag vill läsa. Men vad som blir plågsamt tydligt på nätet är könsfördelningen på skribenter. Att det blir så tydligt beror på att de artiklar som läggs ut på nätet presenteras med skribentens namn först ("Pontus Kyander har sett....", "Daniel Sandström läser....", "Björn af Kleen om..." osv). Jag förde statistik under tre veckor. Resultat: dagligen 11-15 manliga namn (12,5 i snitt) mot 3-6 kvinnliga (4,5 i snitt). Deppigt, eller vad? Jag kollade andra tidningar. Göteborgsposten, vars kulturdel påminner om Sydsvenskans, hade ungefär samma fördelning om man ser till artiklar där skribenten namnges i presentationen. Men räknar man också "anynyma" artiklar, alltså artiklar man måste klicka fram för att se vem skribenten är, blir fördelningen mer jämn. Jag drar den inte särskilt uppseendeväckande slutsatsen att kvinnorna inte är de fetaste, mest glänsande och djupast simmande fiskarna i dammen. Längre, mer djupgående artiklar och essäer (ja, de finns faktiskt fortfarande!) skrivs i mycket hög utsträckning av män. Under en månad var 24 av 28 understreckare i Svenska Dagbladet författade av män. Än DN, då? De borde vara bättre med tanke på att de har kvinnliga profiler som Maria Schottenius och Nina Björk. Och det är de också - med nästan 25% kvinnor bland essäförfattarna...
Några gånger har jag haft trevliga samtal med trevliga (manliga) kulturtidskriftsredaktörer om detta. De tycker att avsaknaden av kvinnliga skribenter är ett problem, men säger sig antingen helt enkelt inte få in material från kvinnor eller aktivt ha letat efter kvinnliga skribenter utan resultat. Jag har inte velat ifrågasätta dem, samtidigt som jag har känt att ansvaret för situationen på ett absurt sätt liksom lagts på de frånvarande kvinnorna själva. Egentligen är det förstås varje enskild redaktion som bär ansvaret. Tycker man att den sneda könsfördelningen är ett problem går det att förändra. Intresserade chefredaktörer skulle kunna ta kontakt med Anna-Klara Bratt, som lyckades skapa en jämn könsfördelning på Arbetaren. Eller inspireras av kulturdebattradioprogrammet Obs! på P1. Det har under det senaste året förändrats från att vara en bastion för manliga fyrtiotalister till att ge radioröst åt både kvinnor och män i olika åldrar, ibland till och med åt sådana som bryter.
Tycker kulturredaktioner däremot att saker o ting är bra som de är hoppas jag att de kan stå för det också. Men på nåt sätt verkar det inte så sannolikt att de skulle kunna göra det....